Den 13 oktober 2008.

Efter att ha segnat ihop i Avangard Omsks avbytarbås dödförklaras Aleksej Tjerepanov klockan 22.55 lokal tid på ett sjukhus i Tjechov. Senare framkommer uppgifter om att den medicinska utrustningen inte fungerat som den skulle och att ambulansen redan lämnat arenan när Tjerepanovs hjärta slutade slå.

En månad hade då gått sedan den första pucken släpptes i KHL. 

Vem skulle i fortsättningen vilja spela i en liga där ambulanspersonalen inte finner det nödvändigt att stanna i arenan tills matchen är slut?

Många, skulle det visa sig. 

KHL repade sig, tog tag i säkerheten i arenorna och har planenligt växt för varje år.

Den 7 september 2011.

En av passagerarna ombord på planet som kraschade i Jaroslavl var Lokomotivs reservmålvakt Aleksandr Vjuchin. Han blev 37 år. I morgon kommer han att begravas i Omsk, staden där han spenderade tio år av sin ishockeykarriär. Hans gravsten kommer att placeras i närheten av Aleksej Tjerepanovs.

Vem kommer i fortsättningen vilja spela i en liga och ett land där det inte känns säkert att resa till bortamatcherna? Där skräckhistorier om flygfärderna nu fått ett statuerande exempel som kommer att ligga kvar i medvetandet i decennium framöver.

Som den före detta Detroit Red Wings-målvakten Manny Legace, som spelat i både Ryssland och Tyskland, säger till Montreal Gazette:

”Jag personligen anser att det är bättre att spela för 100 000 dollar i Schweiz eller Tyskland än 200 000 i Ryssland.” 

” I hockeyn fungerar det så att om du vill spela så måste du flyga, fastän många spelare hatar att flyga. Det som dock är intressant är att det är de ryska spelarna som avskyr det mest. Larionov gillade inte att flyga, samma sak med Fjodorov och Datsiuk gillar det inte heller. Kanske beror det på erfarenheterna från att flyga i Ryssland?”

Planen i sommar har varit att åka ner till Minsk den 7 september för att se Lokomotiv Jaroslavl gästa Dynamo Minsk dagen efter. Det blev ingenting av med det till slut. I stället för att vara på väg till Minsk satt jag på ett annat flyg, på väg till Skellefteå, när rapporterna om att det ryska hockeylaget Lokomotiv Jaroslavl kraschat på väg till en bortamatch matades ut. När mitt flyg landat fick jag veta att deras inte hade gjort det. 

Vad Stefan Liv var för någon vet vi alla om, han var en fantastiskt fin kille och det är inget vi kommer att glömma. Vad hans och alla andra anhöriga till de omkomna känner går inte att föreställa sig. Vad som kommer att hända med Lokomotiv Jaroslavl och hur KHL repar sig efter det här är en intressant frågeställning, men just nu, just i den här stunden är det skitsamma. Det tar vi när tiden är mogen för det.

Utläst av tongångarna från öst verkar det dock som att KHL tänker låta spelschemat flyta på som planerat i dag och det är däremot en fråga som måste tas upp. Jag menar, tanken är då alltså att till exempel David Petrasek ska ställa sig på isen för en sibirskt derby klockan 14.00 svensk tid?

I så fall är det givetvis så mycket åt helvete som det kan bli.

Det är redan nog mycket åt helvete.

Uppdaterat: I motsats till uppgifterna i natt har KHL nu tagit beslutet att skjuta upp ligastarten. Enligt nyhetsbyrån RIA Novosti kommer inga matcher spelas innan måndag.

Hej, hallå!

Ni vet förhoppningsvis vad det handlar om och för er som behöver upplysas är det KHL som ska behandlas här, och säsong nummer fyra som drar igång i dag. Kommentarsfältet är precis som tidigare öppet för tyckande, önskemål och kritik. Mer än så behöver väl egentligen inte sägas i ett skrivkrampsaktigt förstainlägg förutom att det är riktigt kul att vara tillbaka i bloggsfären.

Bengt-Åke Gustafsson och hans svensklag ska alltså vid tretiden upp och lira mot regerande mästarna Salavat Julajev Ufa. Så tätt inpå finns det dessvärre inte tid för några djupgående lagpresentationer. Vad jag i stället kan erbjuda för stunden är en blick mot Gagarin Cup-favoriterna och så möts vi efter det är klart om Bengt-Åkes lag fick lyfta Opening Cup-bucklan och tar resten då.

GAGARINKANDIDATERNA

1. Metallurg Magnitogorsk
Sergej Fjodorov, snart 42, är fortfarande boss och det säger vad? Att Metallurg har en väldigt, väldigt bra ishockeyspelare som lagpappa. Mest intressant blir att se vad han får för inverkan på före detta poängkungen Sergej Moziakin, som varit helt öppen med att han valde att flytta till Magnitogorsk på grund av pengarna. Det kan bli guld också, det kan det absolut. 

2. Avangard Omsk
Jagr-spåret här också. Jaromir lämnade, Roman Cervenka blev kvar, Aleksandr Frolov anslöt och ännu mer muskler adderades till baksidan. Men framför allt, omdebatterade coachen Raimo Summanen är borta och tjecken Rostislav Cada betyder förmodligen en helt ny trygghet. Om han nu får jobba ifred. 

3. SKA S:t Petersburg
Skam den som ger sig heter det ju. S:t Petersburg storsatsar givetvis igen och det kan – givetvis även det – landa var som helst. Fansen har protesterat mot anställningen av nye coachen Milos Riha, lönebudgeten sägs överskrida KHL:s tak och då känns ändå lagbygget mer välbalanserat än tidigare. Det blir som det blir.

4. Atlant Mytisjtji
Spelare efter spelare flydde från fjolårssäsongens skrällfinalist och det började snackas om vad för material Bengt-Åke egentligen skulle få jobba med. Så började det ryktas om Jaromir Jagr. Inte för att han kom, men Aleksej Kovaljov, Nikolaj Zjerdev, Janne Niskala, Jonas Andersson och en drös till med klasspelare gjorde det.

5. Salavat Julajev Ufa
Den ekonomiska situationen i Ufa har varit omdebatterad under större delen av sommaren. Vad det slutade med var i stora drag att Dmitrij Kalinin och Patrick Thoresen lämnade för SKA S:t Petersburg, och så har Vjatjeslav Bykov och Igor Zacharkin fått lämna. Salavat är fortfarande ett väldigt starkt lag, Aleksandr Radulov regerar likafullt den här ligan.

6. Ak Bars Kazan
Mycket är som vanligt. Laget är byggt på samma sätt även den här säsongen, Aleksej Morozov i täten med Danis Zaripov som högerhand. Det som inte är som vanligt är att  det är Vladimir Krikunov som tränar Ak Bars Kazan nu. Det kan med andra ord bli ett jävla liv, framför allt i media. Truppen känns pålitligt, tränaren gör det inte.

7. Lokomotiv Jaroslavl
Laget som går bra och går bra, med aldrig går ända fram. Det känns förvisso inte som att man gör det i år heller, men visst har Stefan Liv hamnat fint till. Ruslan Salei, Karlis Skrastins och Karel Rachunek bakåt. Pavol Demitra, Josef Vasicek och Jan Marek framåt. Äldre, rutinerade herrar. Kan vara melodin. Allt annat är ju redan testat.

SKRÄLLPOTENTIAL: Traktor Tjeljabinsk, CSKA Moskva.

KAN GÅ BRA: Amur Chabarovsk, OHK Dynamo Moskva, Dynamo Minsk.

NEJ, KOMMER INTE ATT GÅ BRA: Avtomobilst Jekaterinburg, Vitiaz Tjechov.

Från den 8 september till den 16 april. Tio anmärkningsvärda händelser att ta med sig från KHL-säsongen 2010/2011 när vi vilar upp oss under sommaren.

***

Den svenska väggen
Salavat Julajev höll på att tappa en given finalplats, Aleksandr Radulov hade slagit sönder ett omklädningsrum i vredesmod och folk undrade varför inte Erik Ersbergs bänkades i den sjunde och avgörande semifinalen mot Metallurg Magnitogorsk efter att ha blivit utbytt i två raka matcher.
– I dag kommer han att visa varför han kallas för den svenska väggen, sade assisterande tränaren Igor Zacharkin i rysk tv strax före nedsläpp.
Den svens… vem har någon gång kallat honom för det?
60 minuter senare visste vi i alla fall varför.
Resten är KHL-historia.

Haseks födelsedag
Den 29 januari åkte Spartak Moskva bort till Fjärran öster. På andra sidan av isen stod Amur Chabarovsk och bakom deras rygg 7100 hemmafans. Spartak vann matchen med 7-0. Dominik Hasek behövde inte förta sig i målet, men höll likafullt nollan. Det var han sjätte nolla för säsongen. Det skulle bli sju totalt i KHL:s grundserie, värst av alla målvakter i Europas bästa hockeyliga.
Den 29 januari fyllde Dominik Hasek 46 år.

Fight night in Omsk
Det hände än en gång. Efter sex sekunder hade Vitiaz Tjechovs specialsammansatta förstafemman överfallit samtliga spelare på isen i Avangard Omsk. Resultatet blev ett sjukhusbesök för de tjeckiska stjärnorna Martin Skoula och Roman Cervenka, och långa avstängningar för Vitiaz slagskämpar.
Där och då fick Vitiaz den permanent stämpeln som återfallsförbrytare från resten av hockeyvärlden. Nu var det liksom inget snack längre.
Grejen var bara den att Vitiaz under ledning av den forne NHL-fightern Andrej Nazarov – hur konstigt det än må låta – slutat med de värsta överfallet och börjat inrikta sig på att lira puck.
Men, just mot Avangard råder andra lagar. Långt uppe i styrelserummen finns det pampar som hatar varandra, och det är de som bestämmer.

Kopiorna
Jevgenij Kuznetsov nämndes som en av många potentiella stjärnskott inför JVM-turneringen i Buffalo. Tre stormatcher i slutspelsfasen och ett guld senare var han The Next One med hela Ryssland. Så Kuznetsov åkte hem, bytte enligt egen utsago kalsonger för första gången på en vecka och tokdominerade i KHL också. De dubbla Peter Gradin/Kenta Nilsson/Peter Forsberg-kopiorna mot Dynamo Moskva var bara ett bevis på att den här 18-åringen är lite speciell.

Tjärnqvists hattrick
Ett, tre, tre.
Där har ni Daniel Tjärnqvists målrad från sina tre grundseriesäsonger med Lokomotiv Jaroslavl.
Först small det en gång. Denis Kuljasj tacklade Tjärnqvist i ryggen, som ådrog sig en allvarlig hjärnskakning och tvingades till vila i fyra månader.
Sedan small det igen.
I sin andra match efter comebacken dunkade Tjärnqvist in ett hattrick inom loppet av två perioder.

Svensksågningen
Förra säsongen lyckades Vladimir Krikunov göra Neftechimik Nizjnekamsk till ett topplag, och utåt sett visade han ett extra gott öga till Niklas Persson.
Den här säsongen var Neftechimik nere och harvande i botten, och Krikunov visade att han har ett ordentligt ont öga också.
Daniel Fernholm och Björn Melin var de enda svenskarna i KHL som fick sparken i vintras. Efter uppbrottet var Krikunkov brutalt ärlig med sina tankar:
– Niklas Persson gav oss rådet att värva Björn Melin, sen försvann han själv till NHL. Vi skulle ha skippat idén i det skedet. När vi inte hade Niklas, vad skulle vi då ha Björn till? Och Fernholm, han var helt enkelt en dålig back.

Fjodorovs knä
Atlant Mytisjtji hade kopplat ett målmässigt grepp om den andra finalmatchen mot Salavat Julajev. Då kolliderade en puckförande Fjodor Fjodorov med Vladimir Antipov. Fjodorov fick matchstraff, Salavat vände matchen under det numerära överläget och vann till sedermera matchserien relativt komfortabelt.
Atlants klubbdirektör Andrej Vervko kokade:
– Ett domslut dödade hela idén med ligan.
Två matcher senare satte Fjodorov in en ordentlig knätackling och den gången med intention att göra det också. Han fick en tvåa.
Vervko rasade inte.

20+60=80
Jaromir Jagr, Sergej Fjodorov, Aleksej Jasjin och hela det gänget i all ära. KHL har törstat efter en världsstjärna som inte skaffat sig det epitetet i NHL.
Han har anlänt.
Aleksandr Radulov mördade Sergej Moziakins poängrekord, lekte med hela försvar på egen hand och hade långt innan dess skrivit på ett nytt kontrakt över tre år med Salavat Julajev Ufa.

Kuljasj kanon
Zdeno Chara bombade iväg ett nytt skottrekord med ett monsterslagskott som uppmättes i drygt 170 kilometer i timmen under NHL:s All Star-evenemang.
En vecka senare genomförde KHL sin på de allra flest sätt bleka kopia. Utom när det gällde en sak.
Denis Kuljasj tryckte in pucken i nät i 177 kilometer i timmen.
Vad han undrade efter?
– Hur hårt var det Chara sköt?

Zirkus Zinovjev
Sergej Zinovjev gjorde ett konstartat mål redan för ett år sedan. Då såg det ut så här. Den här gången var betydligt mer skicklighet inbladat.
Det var också revanschens säsong för Zinovjev på andra ställen. Efter att han lämnat Tatarstan och den berömda ZZM-kedjan efter en schism med i princip hela laget har den forne kedjekamraten Aleksej Morozov varit den stora stjärnan när Ak Bars Kazan tagit två raka Gagarin Cup-titlar. Nu är Zinovjev mästare efter att Salavat bland annat slagit ut Ak Bars redan i kvartsfinalspelet.
Apropå det, hans insats i den femte finalen var .

***

Vi hörs när vi hörs.

Det började med att Salavat hittade eleganta spelarvägar in i anfallszon på produktionsindustrimanér och att Atlant visade upp ett spel svagare än Sergej Moziakins närkampsinsatser. Det slutade när Atlant på en match fått igen allt de fått emot sig i de tre tidigare mötena.

Kirill Koltsovs klubba gick av, 1-0. Andrej Kutejkin spelade dålig handboll, 2-0. Dmitrij Kalinin hängde pucken  i eget mål via ribban och stolpen, 3-0. Och Erik Ersberg spelade dålig fotboll, 4-0.

Men mest talande för flytförändringen var Fjodor Fjodorovs knätackling på Jakub Klepis. Den här gången satsade han verkligen på knät. Klepis klarade sig bra och Fjodorov fick bara en tvåa, som dessutom kvittades.

Annat var det som bekant för ett par dagar sedan.

Och det lämnar oss var någonstans?

Jo, att Salavat ändå har en gigantisk chans att ta hem Gagarin Cup-titeln. Gårdagens förlust var ett olycksfall i arbetet, fast… de såg det inte riktigt så.

Ni som såg matchen vet hur illa Aleksandr Radulov betedde sig. Han var som den gnälligaste killen i lågstadiet och stod för en underkänd spelmässig insats. Efteråt var han den ende spelaren som ypppade ett ord till media: ”Allt suger”.

Enligt mina ryska kollegor traskade alla andra bara förbi – jag vet inte det exakta händelseförloppet, men sannolikheten är stor att åtminstone Ersberg och Robert Nilsson aldrig fick någon förfrågan om att göra intervju – utan varken ett ord eller blick. Och till slut meddelade Igor Zacharkin hånfullt att det inte skulle bli något snack över huvud taget.

Alltså, 3-1 i matcher, chansen att vinna Gagarin Cup på hemmaplan med en fanatisk publik i ryggen och domare som garanterat kommer ge dem fördel.

Allt suger. Verkligen.

Även om magen omöjliggör intag av energi för andra dagen i rad finns det inga undanflykter i det här läget. KHL-säsongen håller på att ta slut, Salavat har i kväll möjligheten att tatuera in sista versen på Gagarin Cup-pokalen – och jag ska skriva om Milos Riha. 

En gråhårig 52-åring född i tjeckoslovakiska Prerov, som inte hade någon spelarkarriär att slå frivolter över, men nu på allvar börjar få sitt erkännande som en av Europas främsta tränare.

Det första ni bör veta om Milos Riha är att han är förbannad och han viker sig aldrig.

Under sina år i Ryssland har skapat rubriker genom att hamna i slagsmål med Atlants Mytisjtjis tidigare tränare Fjodor Kanarejkin och bötfällts för att han kastat in taktiktavlan på isen. Det har varit mycket sådant. Så när han fick lämna Spartak Moskva dök det snabbt upp teorier att han fick gå på grund av schism med Dominik Hasek och det vore ingenting konstigt med det.

Det andra, och absolut viktigaste, ni bör veta om Milos Riha är att han älskar sitt Spartak.

När han kom till Moskva under pågående säsong 2007-2008 fanns det knappt några verktyg att arbeta med. Året innan hade Spartak inte deltagit i seriespel på grund av att eldsjälen och mjölkkon Vladimir Melkov dött i en flygkrasch och alla sponsorpengar på så vis försvunnit.   

Det fanns inga pengar, nästan ingen gick på matcherna, det började så småningom pratas om en flytt till en annan stad och på allt fler ställen i Ryssland växte sig klubbar starka mot olje- och gaspengar. 

Hösten 2010 var ingen av det förändrat. Ändå hade Riha lyckats ta dem till två kvartsfinaler i rad och göra dem till den pålitligaste av de klassiska Moskvaklubbarna.

Den 8 oktober mottog han med tårar i ögonen beskedet om att han hade blivit sparkad. Sex dagar senare blev han klar för Atlant Mytisjtji. Men han slutade inte följa sitt tidigare lag för det, till exempel fanns hans på plats i Champions League-matchen mot Chelsea (fotboll, som ni förstår), och han började Spartakfiera Atlant.

Tidigt lät han meddela att Dmitrij Upper och Eduard Lewandowski, två tidigare Spartakspelare, skulle bli de nya ledarfigurerna i Atlants trupp. Han plockade sedan med sig Jaroslav Obsut, som snabbt blev lagets viktigaste offensiva back. Han gjorde en patenterad tjeckvärvning i Jan Marek och fick Fjodor Fjodorov att komma tillrätta i sin tredje klubbadress för säsongen. Allt han gjorde blev rätt.

Riha byggde upp Spartak Moskva med sin prägel under tre år. Han gjorde samma sak med Atlant Mytisjtji på ett halvt.

Båda lagen reste sig till slut från platserna under slutspelsstrecket, där de låg i mitten av oktober. Spartak tog sig till slutspel. Atlant till final.

Milos Rihas signatur sitter på båda verken.

En magsjuk bloggare är en sliten bloggare. Återkommer så snart stormen lagt sig.

Domslutsfokusering för tredje kvällen i rad, det kan ni ju räkna med. Vladimir Sjavalajev och de övriga KHL-pamparna har nämligen gjort vad de ska och plockat bort domarparet Aleksej Belov och Viktor Gasjvilov från resten av finalspelet.

Rättssystemet har på sätt och vis gjort rätt för rättssystemet och det är väl fint så.

Men, vafan, som den underdog Atlant är, och har varit ända sedan kvarten, kan vi inte bara låta deras vi-mot-etablissemanget-kamp sakta tyna ut utan medlidande.

Gräver man efter saker att haka upp teser på hittar man alltid något, och här ser ni Atlants läkare Aleksej Ogorodov visa vad han tycker om domarinsatsen redan i matchserien mot Lokomotiv Jaroslavl.  

Det kostade honom, utöver en avstängning, 100 000 rubel.

Det är dyrt för ett draget långfinger det. 

Frågan från i går får omformuleras till ’Vem får utvisningen?’.

Det var Fjodor Fjodorov, ramaskriet från Atlant fick den hetlevrade tränaren Milos Riha att verka lugn och här har ni de obligatoriska rörliga bilderna på smällen.

Att Vladimir Antipov ligger och vrålar ut sina smärtor är både obehagligt att se, och anledningen till Fjodorovs matchstraff. Givetvis är det felaktigt. Fjodorov är puckförare, det är en kollision som ingen av spelarna söker och hade Antipov vikit av sekunden senare är möjligt att det vore Fjodorovs knä som tagit stryk.

Alltså: det ska egentligen inte ens vara en tvåa. Sedan menar väl egentligen inte Aleksej Verevko att domslutet dödat idén med KHL. Det han försöker trycka på och påverka är att Salavat haft en rejäl fördel av domarinsatserna så här långt, och det har han rätt i.

För när facit skrivs om, på sin höjd, en vecka är sannolikheten stor att en knäoperation för Vladimir Antipov var priset för Salavats guld.

Det är pris som många skulle vara villiga att betala.

Rundscanning efter citat i ryska medier ger följande anvisningar inför i morgondagens ett-möte: Salavat står för klyschorna, Atlant står för ett kombinerat eftersnack från final 1/införsnack inför final 2.

Tränaren Milos Riha till RIA Novotsi:

”Salavat lägger sig på isen i varje närkamp.”

Forwarden Vadim Jepantjinsev till Sovjetskij Sport :

”8-2 i utvisningar, domarna gav oss inte en chans.”

Nyckelfrågan som Atlant vill trycka på är alltså:

Är det vi som ska få alla utvisningar? Ska det vara så? 

Vi får ett nytt svar i morgon.