Jag debatterar lite i Aftonbladet efter händelserna kring Debaser Medis. Tror debattartikeln även publicerades i gårdagens papperstidning. Läs genom att klicka här!

Jag begärde nyligen ut handlingar från Nacka Kommun gällande förra sommarens tilltänkta Dans Dakar- och Docklandsarrangemang på Kvarnholmen (som senare tyvärr ställdes in). Bland dessa handlingar fanns detta mejl från en upprörd Kvarholmenbo som absolut inte uppskattar Docklands. Mejlet är riktat till kommunstyrelsens ordförande Mats Gerdau samt Nicklas Backfjärd, vd på Kvarnholmen Utveckling AB.

Tragikomisk läsning, och precis den sortens förlegade åsikter, tankar och moralpanik som vi inom klubbscenen ständigt kämpar mot.

Danstillståndet är en ständigt aktuell och debatterad fråga. Den anses av många (inklusive undertecknad) vara en byråkratisk kvarleva som dämpar kreativitet och glädje genom att hindra människor från att göra något som nästan kan beskrivas som ett mänskligt behov – nämligen dansa.

Frågan om ett avskaffande har årligen diskuterats av riksdagen och dess ledamöter, men hittills har resultatet alltid varit negativt. Nu har jag kikat lite närmare på hur trenderna och åsikterna ser ut bland ledamöterna baserat på de motioner som har skrivits och lämnats in under årets motionsrunda.

Så här ser trenden ut gällande antalet skrivna motioner som vill avskaffa danstillståndet:

Man kan alltså konstatera en kraftig ökning i årets runda. De 14 motionerna är skrivna av representanter från Liberalerna, Moderaterna, Centerpartiet, Kristdemokraterna, Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna vilket ger en positiv bredd. Det är alltså endast Socialdemokraterna som står utanför.

Motionerna kommer att behandlas under våren 2016. I ett första steg kommer Justitieutskottet att ta ställning i frågan för att därefter komma med ett förslag till hur riksdagen ska rösta i ärendet. De senaste åren har utskottets rekommendation varit att ”kravet på tillstånd till danstillställningar bör vara kvar” (här kan du läsa det senaste utlåtandet).

Det är inte troligt att danstillståndet tas bort i vår, men jag gillar den positiva trenden samt den politiska och ideologiska bredden bland motionernas avsändare.

Förhoppningsvis kan vi snart bli av med denna underligt motiverade lag. Keep dancing!

Obs! Min research är baserad på sökningar i risksdagens motionsdatabas och jag kan ha missat någon enstaka motion beroende på hur dessa har formulerats.

Här följer ett inlägg av Docklands medgrundare Anders ”Åke” Varveus. Han skriver om parollen #RättAttDansa samt om de kommande fester som Docklands anordnar för att lyfta frågan.

Docklands arrangerar två minifestivaler under parollen #RättAttDansa. Det är ett inlägg i den pågående diskussionen om nöjeslivets förutsättningar och villkor i Sverige. Fler och fler börjar ifrågasätta den fundamentalistiska inställningen mot det som är nöjes- och klubbrelaterat. I vart fall om det inte handlar om nyckelharpa och gobelänger.

Debatten förflyttas sakta i riktning mot tolerans och frihet baserat på en gryende insikt om att ett samhälle inte bara kan innehålla slit och släp med löning på fredag utan att det även behövs avkoppling, rekreation och galna upptåg. Men ändå – fortfarande år 2015 har vi den märkliga danstillståndslagen. Fortfarande år 2015 drabbas arrangörer och klubbar som arbetar hårt och ansvarstagande av orimliga krav och straff om de inte fogar sig.

Ytterst handlar det om en förföljelse av vår kultur; vår kulturella uttrycksform är dansen. Att kräva tillstånd för detta är ungefär som att Leonardo da Vinci skulle behövt ansöka om tillstånd för att använda bruna nyanser inför skapandet av Mona Lisa.

Det är dags att avskaffa den tramsiga, förlegade och internationellt löjeväckande danslagen! Det gör vi genom att göra det vi är bäst på; dansa, kramas, njuta och dela oförglömliga upplevelser. Låt oss hänryckas och samtidigt manifestera för vår kultur och för våra uttryckssätt. För historien har visat att byråkrati och batonger inte i längden kan stoppa en livskraftig kultur!

Se Docklands hemsida för mer information om de två minifestivalerna, varav den första arrangeras nu i helgen 20/21 november.

/Anders Varveus

För ett par dagar skrev jag om det nya dagsfestkonceptet Tellusgången som öppnar upp sina dörrar vid Telefonplan den 3 oktober. Nu, bara ett par dagar efter att klubben presenterats har man hamnat i ett rejält blåsväder.

Vi tar det från början.

Igår onsdag intervjuades medgrundaren Camille Santana i lokaltidningen Tidningen Liljeholmen/Älvsjö och på frågan om vilken klubbens målgrupp är blev hans svar ”medvetna mode- och designfolk som hänger på till exempel Laika i Hornstull. Inget Stureplansfolk och inget direkt förortsfolk heller.”

Låt oss fokusera på den sista delen, närmare bestämt termen ”förortsfolk”. Endera är det ett väldigt klumpigt uttalande eller tecken på en risig människosyn. Oavsett så känns det som ett dåligt drag att göra bara någon veckan innan premiären.

Tellusgången själva hävdade att de har blivit felciterade, men Tidningen Liljeholmen/Älvsjö var snabba med att meddela att Camille Santana hade fått se sina citat och godkänt dessa innan publicering (se skärmdump nedan). Om så är fallet, vilket jag inte har någon anledning att tvivla på, så är det ännu mer underligt att uttalandet publicerades.

Jag är en stor förespråkare av mångfald i nattklubbsvärlden vilket jag bland annat skriver om i en debattartikel på Nyheter 24 som publicerades förra året. Oavsett hur tankegångarna gick när det uppmärksammade citatet formulerades tycker jag det är tråkigt med en så smal och enkelspårig definition av målgruppen. Vad hände med kärleken till musiken och dansen? Vill vi ha klubbar med bara ”medvetna mode- och designfolk”? 

Festarrangören Kenneth Kenuna intervjuades nyligen av tidningen ETC gällande nedstängda fester, nekade serveringstillstånd och anmälningar om ordningsstörning. Han berättar om hur undergroundkulturen växt fram som en protest mot förmynderi och fördomar, samt att Stockholm skulle ha mycket att vinna på att främja klubbkulturen. Jag håller med Kenneth på samtliga punkter (läs några av mina tankar i detta inlägg).

Jag rekommendar starkt att läsa hela artikeln här.

Den senaste tiden har det förekommit en mängd diskussioner gällande hur mycket ljud (musik, samtal, skratt) som boende i Stockholms ska tåla från restauranger, barer och nattklubbar. Det har till exemplet handlat om baren Snotty på Skånegatan och restaurang Rajdoot på Gotlandsgatan. Idag kunde vi också läsa om hur expansionen av Hammarby Sjöstad eventuellt kan tvinga Trädgården till lägre ljudvolymer och/eller ändrade öppettider.

Positionerna i dessa diskussioner blir lätt låsta. Ena sidan tycker att de som inte tål ljud är gnälliga och ska flytta ut i skogen. Andra sidan oroar sig för nattsömn och tycker att nöjeslokalerna ska ligga i kontorskvarter eller utanför stan.

Som jag ser det är inget av ovanstående alternativ realistiskt. Jag tror snarare att det handlar om att arbeta från flera fronter för att hitta hållbara lösningar för en stad där man självklart ska kunna sova, men även roa sig, lyssna på musik och prata med sina vänner. Staden kommer att byggas tätare, fler människor flyttar hit och utmaningarna lär inte direkt bli färre på kort sikt.

Så. Hur ser då lösningen ut?

Först och främst tycker jag det är viktigt att inse att nöjesliv har en viktig funktion i ett samhälle. Det handlar inte bara om att skräna och skrika utan om att mötas, samtala, dansa och ha roligt. Jag ser det som ett mänskligt behov att få roa sig. Det motiverar människan och har många positiva effekter. Ofta handlar det också om kulturella värden i samband med till exempel liveframträdanden och dj-spelningar. Detta måste alla förstå – såväl privatpersoner som stad och stat. Dessutom handlar det om en bransch som drar in många skattekronor vilket borde anses viktigt.

Sedan tycker jag att man ska fundera på nya lösningar för olika former av samråd mellan boende och nöjesentreprenörer. Av erfarenhet vet jag att många konflikter kan lösas genom samtal och genom att förstå den andra partens tankebanor. Jag är övertygad om att risken för konflikt minskar bara av det faktum att man vet vad som händer, och att man vet vem man ska kontakta om man har tankar och åsikter.

Vidare har jag en stark tro på nya tekniska lösningar för både lägenheter och nöjeslokaler. Man kan komma långt med ljudisolerade fönster, ljudabsorbenter som till exempel draperier, ljuddämpande väggar och tak, rätt möblering samt andra metoder. Det går också att arbeta med riktat ljud och andra lösningar för att förhindra att till exempel basgångar vandrar genom ett hus.

Men som sagt – först och främst tycker jag det handlar om att ha en förståelse för nöjeslivets funktion i ett modernt samhälle. För självklart vill vi ha en levande stad där tröskeln är låg för att både utöva och ta del av musik, kultur och nöjen!