Nr 18 Bröllopsmarsch

Vår vigsel i Barcelona – Del 4

Nu är vi redo för vigseln, kyrkan står tom och ståtlig och väntar på oss. Vi har lovat oss själva att försöka vara närvarande påriktigt och att försöka ta till oss av varje liten sekund.

Per på min vänstra sida och jag i hans högra med Mendelssohns Nr 18 Bröllopsmarsch i högtalarna.

Vilken det är? Jomen du kan lyssna här om du vill >

ceremoni_1

Så, nu fick vi stämningen också :)

Jag hade nog aldrig trott att jag skulle gifta mig i en vit klänning i en kyrka någon gång. Än mindre trodde jag nog att det skulle bli till en klassisk brudmarsch, men det kändes helt rätt att göra det så. Det hade vi bestämt tidigare den dagen. Ja inte klänningen, men musiken. Klänningen den hade hängt klar i två månader och att vi skulle gifta oss det visste vi från dejt tre.

Tankarna var hos barnen. Det var också bilden av barnen i huvudet som fick tårarna att bränna, samtidigt var det tankarna på barnen som fick läppen att sluta darra och dra sig mot ett leende istället.

barnfoto

Vilken lycka!

Vilken lycka att få ha tre fantastiska, friska och lyckliga ungar med svarta tår och myror i brallan. Och vilken jävla tur att få gifta sig med mannen som har gett mig den lyckan.

Prästen var fantastisk, han pratade direkt till oss och allt kändes väldigt högtidligt och fint samtidigt som det var så nära och personligt. Vi tog till oss av varje liten sekund. Han pratade om hur jag gör Per till en bättre människa och hur Per utmanar mig till att utvecklas och växa. Hur vi kompletterar varandra och fungerar som ett bra team och så pratade han om barnen. Nu hoppade jag över läppdarret och gick direkt på tårarna.

Det var en kort och enkel ceremoni, precis som vi önskat. Vi blev man och fru, precis som vi önskat.

ceremoni_4

 

Per hade plötsligt ändrat mening. Han som från början inte ens skulle ha en vigselring svor på att aldrig ta av den. Och jag, jag som trodde att vi gifte oss för vår egen skull och att detta var vår egen dag hade fattat att ingen dag någonsin blir bara vår egen. Det finns något/några som är så mycket större än oss. Och precis som vi lovade dom tre lintottarna där hemma att vi skulle göra i Barcelona, så lovade vi varandra att ”mamma och pappa ska vara glada och snälla och bo tillsammans jättelänge”.

ceremoni_5

Ut marscherade vi till Ave Maria >

Per på min vänstra sida och jag på hans högra.

Fler blogginlägg från Knaada

Senaste artiklarna från Härligt Hemma