Tillbaka från bokmässan i Göteborg, som får mig att fånflina vid minnet av alla besökare och estradörer i vår monter, bläddrar jag bland läsarbreven som kommit till redaktionen. De är av blandad sort. Alla lika tänkvärda.

Exempel 1:

”Till Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg

Håll käften din jävla arabfitta!

Med vänlig hälsning xx.”

 

Exempel 2:

”Hej!

Varför har ni slutat recensera Anatole France?

Tacksam för svar!

xx”

 

Jag önskar att jag hann svara på allt som kommer, men tiden räcker inte till. De enda brev som gör mig frustrerad på riktigt, är när läsare (med vänstersympatier) klagar över att vi inte har skrivit tillräckligt mycket om Afghanistan, Irak, Israel, Forum för levande historia, Honduras, finska inbördeskriget, spanska inbördeskriget, miljöhotet, Venezuela, klassklyftorna, Reinfeldt, Mona Sahlin, direktörslönerna, pensionssystemet, betygssystemet etcetera. De breven avspeglar en helt vansinnig mediesituation, där Aftonbladet är den enda större arenan som förväntas ge ett alternativ till den liberala hegemonin. 

Andra brev är roligare. Med anledning av de nygamla spekulationerna om vem som döljer sig bakom pseudonymen Bo Balderson, berättar en läsare att hon för 20 år sedan drömde att det var Bengt Bedrup. ”Har redaktören möjlighet att forska i detta?” Svar: Nej, tyvärr. Tiden räcker inte till.

Själv drömde jag nyligen, att jag cyklade långt och skitsnabbt, när jag plötsligt upptäckte att cykeln saknade styre. Det är på natten man bearbetar dagarna. 

Åsa