Det är klart Göran Hägglund har rätt, när han påstår att det finns en kulturelit.

Det finns de som är experter på kultur, på samma sätt som det finns experter på till exempel finanser. Till skillnad från de senare, gör kultureliten ingen samhällelig skada.

Bland denna kulturelit finns det dessutom de som föraktar de kulturuttryck som breda lager uppskattar – dansbandsmusik, för att ta ett exempel – och som på fullaste allvar tror att världen blir bättre om alla bara läste Proust. Jag tillhör inte dem.

När min bok om min pappa, Mig äger ingen, utkom (2007), bestämde jag mig direkt för att aldrig utnyttja min roll som kulturskribent för att diskutera andras läsningar. Boken ska få leva sitt eget liv, oberoende mig. Det var därför jag inte kommenterade Göran Hägglunds stora tal i somras, som till en tredjedel var ett karaktärsmord på min familj (en uppmärksamhet som kändes oförtjänt stor).

Men när Hägglund nu med en dåres envishet – senast igår – påstår att jag inte vet nåt om ”verklighetens folk”, och när han gör det i syfte att försämra just för såna som min pappa, måste jag frångå min princip.

Min pappa, Leif, arbetade som metallarbetare i Västerås från det att han var 14 år, till det att han blev arbetslös 1992. När han dog 2002, gick han fortfarande utan jobb. Han såg sig själv som ”vanligt folk”. Bodde i hyresrätt, åt husmanskost, gick på bandy, tittade på Rapport på kvällarna, var ute med båten på semestern. Han fick de sista tio åren av sitt liv uppleva kraftiga försämringar i den sociala trygghet han tidigare hade tagit för given. Sänkt a-kassa, höjd hyra, utförsäkringar. När han dog hade han inte en tand i överkäken, hänvisad till nyponsoppa och gröt.

Jag är glad att pappa är död på så vis att han sluppit ännu större försämringar under den här högerregeringen. En regering som har ökat klassklyftorna med rekordfart, en politik som bara är möjlig om man föraktar just såna som Leif: de som arbetar hårt med sina kroppar, de arbetslösa, de långtidssjukskrivna, de psykiskt obalanserade. De som inte tar för sig på samma sätt som den sociala elit som Göran Hägglund – och jag själv – tillhör.

Göran Hägglund inser det alla andra inser, att regeringens politik gynnar just denna sociala elit, vilket torde vara särskilt besvärligt för en socialminister.  Att börja prata om kultureliten som folkets fiende är därför en skenmanöver, men alla utom mänskan själv ser att han slåss mot väderkvarnar.

Det är helt riktigt, att det finns de inom den så kallade kultureliten, som skiter i såna som Leif. Till skillnad från Hägglund låtsas de ändå inte som nåt annat.

Åsa Linderborg