När jag tog jobbet som kulturchef för Aftonbladet fattade jag ett beslut: Jag ska aldrig låtsas ha läst nåt som jag inte har läst. Jag fick nog av det på universitetet, där ingen vågade säga, att nej, den där avhandlingen, den där artikeln har jag inte hunnit läsa. Den där epoken, den där teorin kan jag inget om.

Årets Nobelpristagare i litteratur heter Herta Müller.

Jag har aldrig läst Herta Müller, men jag blev intresserad av att göra det, när jag för ett par år sedan tog del av, bland andra, Hanna Hallgrens recension av ”Idag hade jag helst inte velat träffa mig själv”. Hon hamnade på den där läsa-listan som bara växer. Nu sitter jag med just den boken och förstår genast att Svenska Akademien idag ger mig ett författarskap som jag tror att jag kommer att tycka mycket om.

Herta Müller bearbetar erfarenheterna av åsiktsförtryck och censur i diktaturens Rumänien. Det är 20 år sedan Berlinmuren föll, men löftena om frihet har bara delvis infriats. Och paradoxalt nog: 1989 trodde vi i väst att yttrandefriheten aldrig kunde villkoras i vår del av världen – i dag ser vi hur den hotas i land efter land.

Herta Müllers författarskap är sorgligt nog aktuellare än det borde vara.