I morse ringde min mobil klockan 06.35.

– Väckte jag dig? frågar en äldre man.

– Ja, faktiskt. Har det hänt nåt viktigt?

– Det blåser storm där ute. Minns du Estonia? Olle Stenholm, han brydde sig inte och fick avgå. Det ska du också tvingas göra.

Jag klickar av. Efter en minut ringer han igen.

– Varför har du satt ut ditt telefonnummer i tidningen, om du inte vill prata?

Jag trycker än en gång bort samtalet. Det är omöjligt att somna om, går ut i köket, sätter på kaffe, viker upp Dagens Nyheters kulturbilaga för att scanna av om mitt idiotiska Nobelpristips finns i tryck. Mannen ringer en tredje gång och har nu lyckats purra upp även min son. Jag struntar i att svara. Han lämnar ett meddelande på min telefonsvarare:

”Varför är du så otrevlig? Har du PMS? Eller vad skyller du på? Har du tänkt på att det är jag, som köper tidningen, som betalar din lön?”

När Kulturredaktionen bestämde sig för att börja blogga, formulerade jag tre principer för mig själv: 1)  Jag ska aldrig blogga 2) Jag ska aldrig hänga ut mina läsare. 3) Jag ska aldrig prata om vad jag gör när jag inte är på jobbet.

Den första regeln bröt jag mot direkt, den andra lika så. Nu har jag även lämnat den tredje. Det är ett helvete att ha principer.