Jag har inte blivit så glad sedan Jelinek. Precis som den gången handlar det om en författare jag inte läst så mycket av. Men det jag har läst, som Hjärtdjur (1996) och Redan då var räven jägare (1994), har golvat mig.

Müller är inte bara en fenomenal stilist, vars prosa är skärande vacker och skarp, utan en författare vars berättelser om förföljelse och exil angår många människor. Och hon är dessutom en sällsynt skarp person. 

Jag minns poesifestivalen i Trondheim för två och ett halvt år sedan. Herta Müllers alldeles lysande närvaro. En blick skärpt av erfarenhet och intelligens. En precision i varje ord som kom ur munnen. 

Hon talade om rädsla. Om språket som maktmedel och som medel. Om skrivandet som vägen ut ur en rädsla för själva språket, så som det ter sig i händerna på förtryckare. Och hon talade om förföljelse och exil, om sin egen konkreta erfarenhet av att censureras och förbjudas. Om vad som händer med människor som lever under ett hårt, hårt tryck. Grannar som anger varandra, misstänksamheten och paranoian som sprider sig. 

Det som gjorde starkast intryck på mig var hur Müller insisterade på att prata om verkligheten, stanna där, på ett sätt som kändes sällsynt och sällsynt gravallvarligt. Denna stora stilist ville inte prata så mycket om hur hon skriver, hon ville prata om vad hon skriver, och varför. För att berättelserna om att vara ”den andre”, den förföljda, den utsatta, måste berättas och måste läsas. 

Jag hoppas att alla kommer att göra det nu.

Jag minns också min norska väns katt. Hon hette Herta Müller och var nattsvart och sprang ut i natten och försvann.