”I have been to hell and back. And let me tell you it was wonderful” broderade Louise Bourgeois på en blårutig näsduk. ”Jag känner att jag behövs” fick alla deltagare i Malin Arnells konstverk som var en syjunta sy med blodröda bokstäver på vitt.

Birgit Engströms pappa dömdes för spioneri 1952, när SÄPO:s hetsjakt på kommunister pågick som värst. I ett avsnitt av P1-programmet Tendens berättar hon om hur hon äntligen har broderat sig fri. 75000 stygn ingår i hennes korsstygnsdukar om den så kallade Enboms-processen, där pappan dömdes mot sitt nekande och den trettonåriga Birgits eget liv föll i bitar. Inte förrän drygt femtio år senare började hon närma sig sin sorg, handgripligen. I flera år steg hon upp i gryningen och tillbringade timmar med att sy, eller som hon säger, ”skriva”, vandra omkring, gråta. Ett mäktigt minnesarbete där hon aldrig slutade trä nålen rakt in i såren. På frågan om varför hon sydde istället för att skriva på papper svarar hon helt enkelt: ”Det är roligt att sy”. 

Hon pratar om sin sorg och sitt arbete så att det inte går att slita öronen från radion. Nålen genomborrar och helar, broderierna lyser fast jag inte kan se dom. Och jag tänker på Lenke Rothmans ord ur boken Stygn: 

”Sy ihop orden, orden till ett stort täcke, ord och meningar, det sedda, det som sker. Sy ihop. Sy ihop fogarna, trottoarens kvadratiska stenar. Sy ihop. Sy ihop fotsulorna med foten. Sy, sy ihop. Sy ihop madonnas röst med din egen. Sy ihop Mona Lisas leende. Sy ihop.”

Missa inte Tendens samtal med överlevnadsbrodösen Birgit Engström. Det sändes första gången den 10 november och går att höra via webben nu.