I början av november, när det lackar mot totalt jävla mörker, infaller den nordiska poesins sommar – det är festival nästan hela tiden, som om Way out west följdes av All Tomorrow´s Parties och sedan Roskilde under en och samma vecka. 

Jag kom hem från Way out west-varianten i söndags, lyckliggjord av Ann Carson, Lotta Lotass, Fredrik Nyberg och många andra. Göteborgs poesifestival är genomarbetad, trivsam och samtidigt rätt hardcore – poesin får breda ut sig i tiden och rummet, utan att någon ber om ursäkt för det. 

Audiatur i norska Bergen, som jag tyvärr aldrig besökt, verkar spela i en helt egen liga. Att döma av den tegelstensliknande katalog de släpper i samband med festivalen är det här en sorts stenhård, underbar och utmattande biennal för de riktigt dedikerade. I årets program deltar svenska poeter som Mara Lee och Helena Eriksson tillsammans med internationella briljanter som Claude Royet-Journoud, Anja Utler och Marie-louise Chapelle. Med flera, med flera. 

00tal, som arrangerar Stockholms poesifestival, satsar på den stabila, personliga mixen: lite poesi följs av dans/musik/nycirkus som följs av lite mer poesi som kanske följs av pop eller confetti. En känsla av man vill ge något till alla – ibland funkar det eklektiska,  ibland resulterar det i att ingen riktigt får någonting.

I år är line-upen ovanligt stark. Två kenyanska poeter, Shailja Patel och Ngwatilo, samt ett antal svenska – däribland Ann Jäderlund, Sofia Stenström, Staffan Söderblom och Johannes Anyuru. Plus bland annat en ”kärleksarmé”. 

Det börjar på Dramaten klockan 18 och kunde jag skulle jag vara där. Men jag läser poesi på annat håll. Poesi är nästan det enda som hjälper mot november.