Christina Ouzounidis, verksam vid den enda teater jag verkligen skulle vilja gå på – Teatr Weimar i Malmö – får årets Henning Mankell-stipendium på 100 000 kr ikväll. Ett pris som tillkommit inte till Mankells ära, utan med pengar han donerat för att stötta dramatiker ”som genom sitt arbete visat socialt och politiskt engagemang samt intresse för Sveriges förhållande till omvärlden”. Jag tycker det är storslaget.  

Juryn, Sveriges Dramatikerförbund, har skrivit en både pampig och innerlig motivering till årets val: ”De stora ordkaskadernas mästare formar sina argument med hetta, djup och engagemang. Hon tömmer språkets på dess makt och egentliga innebörd, och avslöjandet av vad det rymmer, drabbar oss som stumma vittnen, skakade i vårt innersta.”

Jag har inte sett en enda pjäs av Ouzonidis, men brukar ofta gå in på Teatr Weimars hemsida och läsa längtansfullt om det hon gör, beundra titlar som Håll dig på din cunt eller Minnet av det förlorade äter mig inte inifrån, hitta rader som de här, ur Ordet – kött. 

”Om en säger mig att jag är lärd, snäll, vacker, galen eller modig, vad har det med mig att göra? Om alla säger mig att jag är lärd, snäll, vacker, galen eller modig, vad har det med mig att göra?

Identifikation är svaghet, bekvämlighet, en sorgligt missanpassad anpassningsförmåga som ratar livet och dess oändliga möjligheter.”

Snart måste jag se hennes ord i verkligheten. Tills dess gratulerar jag.