Klockan 7.45 imorse lade båten ut som ska ta mig till Mariehamn.

Karaokebaren – stavas det så? – öppnade redan klockan 9 och befolkas av glada och förväntansfulla människor som sjunger vemodig tango och även om ingen dansar, är det många som lyssnar.

Jag också. Jag lyssnar så jag inte vet vart jag ska ta vägen med min dator, på vilken jag försöker få ihop ett svar på Kajsa Ekis Ekmans och Carl-Michael Edenborgs debattartiklar om markis de Sade. Jag ska inte skylla ifrån mig, men om min kolumn på söndag ger ett okoncentrerat intryck, skyller jag på mannen i svarta byxor och mustasch som sjunger tango på det sättet som tangon måste vara avsedd för.

I kväll ska jag prata litteratur med Claes Andersson. När jag var tonåring kunde jag hans dikt Hon går med vinden i sitt hår utantill. Sedan dess har både han och jag blivit äldre.