Mitt livs kortaste anställning varade en enda, lång, eftermiddag. Klotterborttagning i SL:s regi. Jag var student med konstant ont om pengar och tänkte man kan prova. En iskall tunnelbanedepå, i otrevligt sällskap med människor som hade kunnat jobba gratis – så besatta var de av att ta bort. Allt skulle väck. I stället för taggar, nonsenstexter, små politiska utbrott skapade vi med hjälp av nåt gift och trasa stora grå blobbar. Fulare och fulare blev det, när vi drog fram genom vagnarna.

Den där jobbiga stämningen av utrotning, plus att vi hade noll skyddskläder, gjorde att jag inte kunde förmå mig till att återvända. Då om inte förr insåg jag ju att det där med klotterbekämpning, det är ideologi. Estetisk ideologi där de bilder och tecken som tillkommit olagligt eller av okända inte har något som helst berättigande medan fulheten i en ”renskrubbad” vagn anses värd att till och med betala för.

Territorial Pissing, den famösa konstfacksfilmen av NUG, som tydligen resulterade i sanering för 100 000 kronor, har med rätta hyllats som det estetiskt kraftfulla verk det är. Nu läggs åtal ner för andra gången i den affären, eftersom det är oklart vilka som utförde själva bombandet av t-banevagnen. SL kontrar med att troligen överklaga eller att väcka enskilt åtal.

Helgar ändamålen medlen? Alltså om ett konstverk blir bra, var det värt att bryta mot lagen? Jag svarar ja i det här fallet, eftersom verket bygger på en kritik mot den ideologi som säger att bara vissa människor och företag får ta det offentliga rummet i anspråk. Det bygger på ett lagbrott för att det är en kritik av lagen. Verket har inte skadat någon människa. Eller någon alls. Och det är viktigt, alls ingen bagatell, den här vintern när friska vargar dödas och plågande grisbönder än så länge går fria från åtal.