I sin text om kritikens påstådda, eller faktiska, kris (publicerad på Aftonbladets kultursida den 16 januari) ifrågasätter Anders Johansson min formulering om ”den seriösa, komplexa kulturkritiken”.
Han skriver ”När Jenny Tunedal vemodigt konstaterar att ’den seriösa, komplexa litteraturkritiken’har svårt att överleva talar hon förmodligen för de flesta på landets kulturredaktioner. Återigen denna konsensus.”
Värt att notera är Johanssons snillrika sätt att i en mening göra mig till talesperson för de flesta på landets kulturredaktioner för att i nästa mening kunna vända sig emot denna konsensus.
Värt att notera är också ordet ”vemodigt”. Jag skrev så här: ”I den marknadens diktatur som råder har den seriösa, komplexa litteraturkritiken, precis som all litteratur som inte går att förvandla till snabba cash, svårt att överleva.” Visserligen använde jag ordet ”tyvärr” i inledningen till detta resonemang, men jag vill ändå hävda att vemodet finns i betraktarens öga.
Jag är inte i färd med att sörja, jag är i färd med att tänka.
”Seriös och komplex” litteraturkritik är, menar jag, en kritik som präglas av kännedom om författarskapet i fråga, såväl som den samtida litterära kontext boken kommer ut i,  en kritik som grundar sig på en noggrann (och tidskrävande) läsning och som har utrymme och förmåga att tänka över och fördjupa sina värderingar och ställningstaganden.
”Helt enkelt bra recensioner”, som Johansson skriver. Men det är inte så enkelt. ”Helt enkelt bra recensioner” kräver tid, pengar, utrymme, omsorg. Från skribenten, men också från redaktionen.
Johansson skriver att ”naturligtvis är det mesta som produceras, som på alla områden, mediokert – varför skulle litteraturkritikerna vara objektivt bättre än någon annan yrkesgrupp?”
Så avspänd (alternativt uppgiven) är inte jag. Jag vill läsa litteraturkritik som är subjektivt alldeles lysande. Det får jag ofta göra också, inte minst på Aftonbladets kultursida. Men jag vill ha mer. 
Jag avskyr det mediokra.
Och det är inte vemod. Inte heller nostalgi. Det är hopp. Allt annat är för lite.