Norske konstnären Morten Traavik har arbetat med konstprojektet Miss Landmine i ett par år nu, först i Angola och nu senast i Kambodja. I dag öppnar en utställning på Armémuseum som redan orsakat en mindre debatt.

Å ena sidan: att skapa en skönhetstävling med kvinnor som förlorat ett ben när de trampat på en landmina är att bejaka skönhet hos alla – inte bara hos den osårbara, perfekta, kroppen. Det är att bejaka skönhet utanför normen, att skildra styrka. Everybody has the right to be beautiful, som det står på projektets facebooksida.

Å andra sidan: det är just en tävling. Vinnaren får 1000 dollar och en protes i titan. Det betyder dels att konstprojektet delar problem med alla andra skönhetstävlingar, dels att det blir en stötande form av selektivt bistånd – att människor ska tävla om det som borde vara, och i vissa delar av världen är, en rättighet.

Tävlingsinslaget försvaras som ”ett konstnärligt grepp”, av armémuseums Gundela Pettersson i radions P1. ”Verkets inre logik”, något måste stå på spel, säger konstnären.

Båda är glada för debatten, och uppmärksamheten. Och det kan man förstå. Projektet har som sagt ett par år på nacken utan att någon särskild reaktion väckts. För egen del har jag tänkt att det inte verkat så intressant. Men det tillhör en intressant genre: konstprojekt som verkar där konstens och verklighetens gränser är utsuddade, fransiga i kanten. Det finns riktiga skönhetstävlingar, det finns landminor, det finns massor av offer för dessa minor och det finns massor av människor som kämpar för sina rättigheter. 

Och när konsten är och tassar så nära inpå, är det lätt att blanda samman. Att det är en tävling blir stötande. Men konst är inte bistånd. Och det är inte så att ett konstprojekt ska ersätta annat arbete.

Genom att det är en tävling friläggs däremot en maktrelationen mellan friskt och sjukt, rikt och fattigt. Skönhetsmissarna objektifieras framför våra ögon, på ett långt mer tydligt sätt än namnlösa mottagare av stöd (för det sitter alltid någon och sorterar och väljer när det är fråga om den starkares stöd till den svagare). Men att se en människa posera för ett fotografi med ett enda syfte: att se så lycklig och vacker ut som möjligt väcker minst sagt dubbla känslor. Landminans helt verkliga existens flimrar någonstans i bakgrunden. Samtidigt är det en styrka som manifesteras av alla dessa kvinnor.

De medverkande är stolta och glada att vara med. Att ta ifrån dem det är att förminska dem, igen. Eller är det så? Kanske är det tvärtom, att en objektifierande, västerländsk, blick är intakt. Att en kvinna fortfarande främst ska vara vacker i någon annans ögon, att ett krigsoffer ska tänka positivt. Morten Traavik har agnat ett snillrikt bete.