I dagens DN hyllar Jan Gradvall (ett av Björn Wimans nyförvärv till kultursidan?) en av sina hjältar – Nick Kent, ”tidernas mest inflytelserika rockjournalist” i en stort uppslagen artikel. Titeln på Kents självbiografi – Apathy for the Devil – låter precis som en gammal NME-rubrik (Kent var, tillsammans med bl.a. Tony Parsons och Julie Burchill, en av de som gjorde New Musical Express till en alldeles avgörande tidning på sjuttiotalet).

Och de beskrivningar Gradvall citerar får mig att minnas varför jag tyckte så mycket om NME när jag läste den på nittiotalet, tjugo år efter Kents och de andras desperata, depraverade storhetsdagar. Bildspråket sprakar på ett särskilt sätt: Paul Rodgers i Free ”var så manlig att han kunde börja en konsert renrakad men ha fullt utväxt skägg när den var slut” och syntpop lät som ”en flock gäss som fiser i en vindtunnel”. Det är som att läsa riktigt överlastad berättande prosa genom ett kalejdoskop, medan man dricker tio öl och dansar samtidigt, i en fläkttrumma. Eller något. 

På The Guardians hemsida kan man läsa den första text jag läste om boken, en sorts inverterad hyllning, där Julie Burchill slår tillbaka mot sin gamla kollega och samtidigt demonsterar att hon fortfarande bemästrar den där elaka NME-metaforiken: ”Cliché is piled upon cliché with all the heavy-handed ill-judgment of a manic monkey constructing a monstrous pousse-café” .

Kent och Burchill är ganska roliga tyrannosaurier i krig om minnena. Två självupptagna ärtor i en skida.