När Lars Vilks hus för drygt en vecka sedan sattes i brand väcktes idén att kulturcheferna för landets sex största tidningar – Aftonbladet, Dagens Nyheter, Expressen, Göteborgs-Posten, Svenska Dagbladet och Sydsvenskan – skulle skriva ett upprop till försvar för yttrandefriheten. Jag ställde mig positiv till manifestationen, trots att ett dylikt upprop skulle elda på den islamofobiska brasa som liberalerna och sverigedemokraterna ystert dansar kring. Yttrandefriheten och Lars Vilks rätt att rita sina gläfsande rondellhundar måste överordnas den typen av hänsyn.

När jag fick förslaget till text blev jag dock tveksam. Jag redovisade mina synpunkter, texten omarbetades något, men inte tillräckligt för att jag skulle vara tillfreds. Jag fick då den hedrande frågan om jag kunde tänka mig att skriva texten. Eftersom det var alltför bråttom, tackade jag nej. Jag inskärpte att uppropet omöjligt kunde hänga på min underskrift, att det naturligtvis stod de andra fritt att fortsätta utan mig, men att jag var öppen för en tredje text. Då lades uppropet ner.

Ett par dagar senare ringer en journalist från Mediavärlden och undrar vad som omintetgjorde projektet. I Expressen i lördags lade tidningens chefredaktör Thomas Mattsson, som inte var med i uppropsdiskussionerna och därför borde veta mycket lite om saken, genom ombud hela skuldbördan på mig. Med det vill han låta mena att jag inte är nån vän av yttrandefriheten. I och med detta gör sig Expressen skyldig till ett efterspel som jag inte trodde nån av oss inblandade önskade sig. Vad som borde vara en intern angelägenhet oss kulturchefer emellan, är plötsligt en branschfråga. 

Om jag var lika okollegial som de som nu sprider påståenden om det uteblivna uppropet, skulle jag publicera de två texter som jag inte ville skriva under. Det kan jag naturligtvis inte – texterna är ju inte ”mina” juridiskt och de var ju dessutom work in progress ihop med människor jag respekterar – men jag måste ändå redovisa några av mina invändningar för att förklara det beslut som nu börjar omges av en air av rykten.

Jag vände mig – bland mycket annat – mot att en appell som syftar till att försvara yttrandefriheten, ifrågasätter yttrandefriheten kring Vilks på nätet. Man måste skilja mellan det som är olagligt (hot) och det som är obehagligt men är och ska vara lagligt (hat och näthat). Jag höll inte heller med om att Vilks rondellhund är ”subversiv”. Han vill säkert att den ska vara det, men subversiv konst slår mot makten. Det finns inga lagar som förbjuder Lars Vilks att rita rondellhundar eller kränka muslimer.

Det här var synpunkter som alla fullt ut accepterade. Annat var svårare att enas kring.

En central passage i uppropet ifrågasatte ”tystnaden” kring Lars Vilks (samma anklagelse formuleras dagligen och överallt). Men är ”tystnad” verkligen det som kännetecknar offentlighetens förhållande till Lars Vilks? Vi gör ju inget annat än pratar om Lars Vilks. Det finns inte en konstnär, politiker eller opinionsbildare som ifrågasatt Vilks rätt att yttra sig om yttrandefriheten, det multikulturella samhället, islam eller konstvärldens förmenta tolerans – och allt vad Vilks påstås vilja med sin rondellhund. Efterlyser vi (ännu) större engagemang måste vi också vara beredda att publicera en oändlig räcka mindre variationer på samma tema. Som om det inte redan är repetitivt nog. Som om vi inte även har annat att skriva om. 

Ytterligare ett problem var vem uppropet skulle riktas till. Vi enades om att avkräva ett uttalande av Fredrik Reinfeldt och Lena Adelsohn Liljeroth. Jag menade dock att dessa redan har försvarat både Lars Vilks och yttrandefriheten, och att uppropet därmed slår in öppna dörrar. Ska ett upprop vara meningsfullt måste det kräva ett ställningstagande av någon som vägrar att yttra sig. Allra helst ska det avkräva ett beslut, men vilket beslut vill vi att regeringens ska fatta i det här fallet? Att vissa människor ska sluta vara dumma? 

Efter viss prövning fann jag att den ogenomtänkta texten inte uppvägde värdet av att sex kulturchefer gör ett gemensamt uttalande – även våra åsikter är ju välkända. Ett upprop präglat av kompromisser – hela texten led av beröringsskräck med den grupp allt handlar om, det vill säga muslimerna – kan dessutom bli kontraproduktivt: Har de inte tyngre analys och argument än så här? Försvaret för yttrandefriheten blir inte svagare för att det formuleras med olika argument och utifrån olika uppfattningar om Vilks storhet som demokrat och konstnär.

Att jag därmed slapp bli en del av den kampanj som använder Vilks för att manikeiskt dela upp världen mellan goda demokrater och onda muslimer var något av en lättnad – det hade varit uppropets ofrivilliga konsekvens – även om jag, tvärtemot vad som spekuleras, alltså först var beredd att göra det. Allt hängde på texten.

Historien om det här uppropet borde, för framtida samarbete, stannat mellan oss berörda. Jag har inget att dölja – andra borde kanske ha det – men var naiv som trodde att vi fritt kommunicerade utan risk för läckor. Thomas Mattsson har rätt i att jag var den ende av kulturcheferna som inte ville skriva under förslaget till upprop. Med det räddade jag nog ansiktet på oss allihop.

Trots att uppropet kom av sig, är jag glad att Sydsvenskans kulturchef Rakel Chukri väckte initiativet till samarbete över gränserna. Det kommer, dessvärre, tillfällen när vi får akut anledning att samla oss till yttrandefrihetens försvar.

Åsa Linderborg