Det tog några dar innan jag förstod att det finns de som på allvar tycker att LO var småaktiga som bröt kontraktet med Linda Bengtzing efter att hon uppträtt för Centern. Som vore valrörelsen bara en stunds underhållning. Röd eller blå, jag sjunger för den som betalar.

Hur skulle det sett ut om Monica Zetterlund och Monica Nielsen i valrörelsen 1968 först flankerade Tage Erlander, och sen hastade i väg till Gunnar Hedlund?

Det var inte länge sen det var lättare för borgarna att krama vatten ur en sten, än finna en artist som ville hjälpa dem samla röster. Kulturarbetare har av tradition stått till vänster, eftersom de är humanister. Dessutom är vänstern de enda som vill satsa på kulturen.

Cornelis Vreeswijk turnerade med både sossarna och VPK. Det var inte helt lätt att resa runt med honom, minns CH Hermansson. Cornelis hade damer i varenda stad, plötsligt kunde han bara försvinna. Det var på den tiden VPK lät konstnärer göra valaffischerna. Även det var ett vågspel – Peter Dahl målade fem bröd och två fiskar och tyckte att alla med det skulle fatta att momsen ska bort på maten – men affischerna stack i alla fall ut. Sen kom 90-talet och som de sista föll även Vänsterpartiet offer för PR-byråerna.  

Allt var inte bättre förr, men valrörelserna var det i alla fall. När det fanns artister och politiker som faktiskt visste skillnaden mellan höger och vänster.

Åsa Linderborg