I måndags publicerade Aftonbladet Kultur en artikel av det anonyma nätverket Den allierade Journalisten, om hur media på nyhetsplats kampanjat för Alliansen. Nu ”avslöjar” makthavare.se att DAJ bara består av en person, Pontus Björkman, som inte ens är journalist men väl en vänstertyp som kuppat in en artikel. Aftonbladet – och jag – är lurade, vill man mena.

Nej, vi är inte lurade.

DAJ består inte av en grupp journalister som om nätterna möts i en mörk källarlokal och blandar varandras blod i en lojalitetspakt. DAJ är en betydligt lösare i sin karaktär, och består av frustrerade journalister (och pr-människor) som känner att de i sitt jobb tvingas medverka till att demokratin i sin förlängning hotas. Det är helt riktigt att det var Pontus Björkman som kontaktade mig – och sen lotsade mig vidare till en grupp journalister och inom nätverket. Jag kan av förklarliga skäl inte tala om hur många som ingår i nätverket, vad de heter, var de jobbar eller vilka anställningsvillkor de har. Men jag kan säga att DAJ:s artikel var svårredigerad, eftersom den var ett grupparbete mellan många som skulle ge sitt godkänannde.

Nätverket har också vuxit under veckan som gått. Det är många kollegor som hört av sig och vill att jag ska förmedla deras intresse. Till dem säger jag nej. Det är inte min uppgift. Jag publicerade en angelägen artikel – det visar debatten som följt – men mitt uppdrag stannar där.

Två reflektioner dock:

1) Samma dag som vi publicerade en anonymt signerat artikel – vilket jag då påpekade var ett absolut undantag – hade DN ett stort reportage om LO:s tillbakadragna valrörelse, som helt byggde på anonyma källor. Man skulle kunna tänka sig att jag, i stället för att publicera DAJ, gjorde nåt motsvarande: ett reportage där jag intygade att det finns journalister runt om i landet som känner att de tvingas kampanja för alliansen. Hade det ändrat nåt i sak? Nej. Det är fortfarande lika obehagliga uppgifter att hantera, särskilt för de redaktörer som nånstans har ett ömmande samvete. Lättare då att likt strutsen förnärmat stoppa huvudet i sanden.

2) I fredags publicerade DN Debatt en artikel av mediaprofessorn Kent Asp, som visar att media har varit pro alliansen på ett sätt som saknar motstycke. Särskilt Expressen utmärker sig. 3 av 4 artiklar om Mona Sahlin har varit negativa. Är det också en artikel som ”kuppats in” eller kan vi tillmäta den studien åtminstone relevans?

Att misstänkliggöra de journalister som ingår i DAJ är bara ett sätt att rikta bort fokus från problemet: svenska media har gått in för att Reinfeldt ska återväljas. Varför det blivit så återstår att diskutera. DAJ ger några förklaringar, men det finns fler.