Fram till den 26 september visas på Galleri Flach+Thulin i Stockholm en fin liten utställning om att tvingas resa. Inte som flyktingen eller asylsökanden, utan som den man som var urtypen för en av det sena 1800-talets många nu utdöda diagnoser: Albert Dadas. Han var en patologisk turist. Bara han hörde talas om en plats drevs han av ett inre tvång att resa dit. Oftast gick han bara iväg. Runt i Frankrike på resor han senare knappt kunde minnas.

Konstnären Johan Furåker arbetade med detta tema till sitt avgångsprojekt på Malmö konsthögskola, och vidareutvecklar konceptet på olika sätt i olika sammanhang. Flach+Thulin visar en ganska begränsad utställning, mest bestående av små oljemålningar, som denna, Transitory.

Främlingskapet är överväldigande. Ljuset, människorna, den drömska renheten. Furåker närmar sig blicken hos den som inte deltar, inget vet, bara registrerar och nästan redan lämnar den plats han nått.

Jag vet inte vad som suger in mig i Furåkers projekt. Drömmen om resandet, det helt ansvarslösa tillståndet. Eller nyfikenheten på särlingen Dadas. Eller bara melankolin som ligger och pyr i den där blicken på det annorlunda, på den nya platsen. Så utbytbar mot miljoner andra platser.