”Om två veckor kan vi vakna upp med ett främlingsfientligt parti i riksdagen”, skriver Björn Wiman som ingress till ett välskrivet reportage om den italienska migrationspolitiken (Dagens Nyheter 5/9).

Ja, visst är tanken på Sverigedemokraterna i riksdagen skrämmande. Men
hur ska vi beteckna några av de partier som redan nu sitter i riksdagen? 

Det är lätt och rätt att uppröras över hur Berlusconi låter driva bort afrikanska flyktingbåtar eller till och med låter dem sjunka till botten, men vem tror att Sverige skulle vara mer generöst om vi också delade hav med Nordafrika? Våra gränser är stängda. Krig, tortyr, förföljelse, dödsdomar … ingenting ger flyktingstatus.

Vi förfasar oss över romernas situation i Frankrike, men de kastats ut även hos oss.  Tobias Billströms argumentering är som hämtad ur vilken sverigedemokratisk trut som helst. Skillnaden mot Frankrike, är att Sarkozy möts av stora demonstrationer. Vellingemoderaterna sitter visserligen inte i riksdagen, men de är långtifrån en isolerad anomali i partiet. Sverige har, som EU-land, utan knot antagit en terroristlagsstiftning som utmönstrar alla som heter Muhammed.

För tredje valrörelsen i rad vinner Folkpartiet stöd på rassepopulistiska utspel. I år försöker Jan Björklund elda massorna mot kvinnor i burka, vilket inte bara drabbar den promilles promille som bär burka – många tror att burka och slöja och allt som muslimer har på huvudet är samma sak. Fan, vad mycket skit såna där har på huvet, bort med det bara! Hans partikamrat Nyanko Sabuni skrudar sig själv i martyrgloria för att hon ”vågar diskutera problemen med integrationen”, där felet alltid är invandrarens eget beteende. Ett av FP:s lösningar och ”vallöften” är att invandrare ska jobba till lägre lön.

Besvärade liberaler ursäktar FP med att det är bra för alla om FP kniper röster från SD, men det främlingsfientliga resultatet är trots allt detsamma. Just därför måste Mona Sahlin förklara den antirasistiska logiken bakom strategin att söka samarbete med FP om det behövs för att stoppa SD.

Att stirra sig blind på Sverigedemokraterna är att göra den redan riksdagsetablerade främlingsfientligheten en tjänst. Vi ångesthanterar Ny Demokrati som en parantes i Sveriges demokratiska protokoll, men partiet har fått igenom mer än det nånsin vågade önska sig. Kanske för att förslagen från början emanerade från SAF/Svensk Näringsliv. Sverigedemokraterna är på många sätt inte mer än den viftande svansen på hunden.

Det kommer att finns många skäl att inte vilja stiga upp ur sängen den 20 september, men den som nu varnar för Sverigedemokraternas genombrott vaknar upp tjugo år för sent. Det gör dock inte Wimans ambition att diskutera främlingsfientligheten mindre ärlig.