Kungen brukar i sitt tal under riksdagens öppnande alltid markera mot främlingsfientlighet, men i går nämnde han inte saken med ett ord. Kanske var det omöjligt nu när Sverigedemokraterna tagit plats i rikspolitiken – Kungen får ju inte prata politik, även om tungan brukar slinta – men talet slutade ändå på ett sätt som måste tolkas som ett ställningstagande: ”En god samhällsgemenskap bygger på ömsesidig respekt och på fritt meningsutbyte. Den förutsätter tolerans mot oliktänkande och trygghet till liv och egendom.”

Det har han helt rätt i, men jag undrar ändå vad han menar. Betyder ”tolerans mot oliktänkande” att man inte ska få protestera mot den ideologi SD står för? Och betyder ”trygghet till liv och egendom” att Kungen gick på bluffen med den där killen som ristade hakkors i pannan på sig själv och sa att det var vänstern som bakbundit honom? Att han försvarar att polisen med häst och batong stoppar antirasistiska tillståndsgivna demonstrationer i Salem?

Visst finns det vänstergrupper som använder våldet som metod – de har min sympati först när demokratin är hotad på allvar – men Kungens prat hade varit begripligt om han samtidigt försvarat alla människors lika värde.

Det gjorde Eva Brunne i Storkyrkan. Då gick SD ut. Efteråt sa de att biskopen vurmat för våldsverkarna inom vänstern. Som vore deras munnar fulla av Kungens tal.

Åsa Linderborg