Ingenting blir någonsin som man tänkt sig. Jag hade verkligen hoppats på en poet i år. Äntligen, äntligen, äntligen. I stället blev det stor, mustig, men också – så klart – skicklig prosa som fick Nobelpriset. 

Mario Vargas Llosa har aldrig varit någon som intresserat mig, och jag är följdaktligen väldigt okunnig. Det gröna huset och Tant Julia och författaren läste jag för ett antal år sen och på något sätt gillade jag dem då. Fast tydligen inte tillräckligt mycket för att fortsätta upptäcka författarskapet. Hans senaste roman på svenska, Den stygga flickans rackartyg, slutade jag faktiskt läsa, eftersom den oreflekterade machoblicken på kvinnan var omöjlig att stå ut med.

Kanske borde jag prova sextiotalsromanen med den lockande titeln Valparna nu. 

Mest hoppas jag på något roligare. Det är bara 364 dagar kvar till nästa gång.