Jag tror det var Chuck Klosterman som sade att problemet med många kritiker är att de bara skriver om vad de får i posten – böcker, skivor, filmer, teaterbiljetter vilka likt ostekta sparvar kommer flygande in i deras brevlådors gap. Kritikern öppnar det fluffiga kuvertet, drar igång kritikmaskinen, matar in exempelvis en bok och pressar ut en recension.

Självklart kan det hela gå på tomgång, men jag tror fortfarande att den här sortens bevakning, i all sin ofullständighet, är viktig.  

I vinter har Aftonbladets kulturredaktion drabbats av ett alldeles särskilt sorts grus i maskineriet: själva utgångspunkten för det här arbetet, det vill säga brevlådan, har gapat osannolikt tom.  Posten hängde helt enkelt inte med när redaktionen flyttade från Globen till city. Under januari kom det knappt några bokpaket alls. Jag har suttit med två tomma händer och fågelholksförvånad mun. 

Nu sägs det att problemet är (nästan) helt avhjälpt. Jag hoppas på Kungliga Postverket och litteraturkritiskt töväder.