När jag var liten var jag rädd för Elizabeth Taylor. Hon var en skandalös kvinna i mammas blanka magasin, gift och skild och gift och skild, kanske full, hög, drogad på sömntabletter, kanske tjock och bedagad. En sådan man skulle akta sig för att titta för länge på och ännu mer för att försöka förstå. I Vem är rädd för Virginia Woolf? spelade hon den rasande Martha och jag visste inte vem Virginia Woolf var, men jag var rädd för den filmen, för vargen. Martha och George, Taylor och Burton, hade varit gifta och skilda i verkligheten, de var gifta i filmen och de slogs och söp och dödade nästan varandra med ord. 

Det tog massor av år innan jag såg om den. Och såg om den och såg om den, aldrig kunde sluta. För Richard Burtons outsägligt trötta cardiganaxlar, för de blixtrande verbala knivarna som skär sönder allt omkring sig, för den skengravida Honeys förvirrade blonda rådjursögon, men mest av allt för Martha-vargen. 

Elizabeth Taylors porträtt av kvinnan som rasar omkring i sin sorg tillhör det vackraste och skickligaste jag sett på film. Precisionen i varje slängigt drucken rörelse, varje utsluddrad replik ur läppstiftsmunnen: ”You’re all flops. I am the Earth Mother, and you are all flops” 

Martha är pappas bittra, åldrade, krigiska flicka, vars begär skrämmer mer än kanske något annat. Och hon är en långsamt självmördande mamma, gindränkt vaggar hon sitt döda barn i famnen, i lögnen, i fiktionen. 

Elizabeth Taylor var flickan med de violblå ögonen som fick sin Lassie-hund och sin vackra svarta häst. Sedan blev hon Texasskönhet, Kleopatra, argbigga, katten på det heta plåttaket.

Hon framstod som en överlevare, omvärvd av lögner och fiktioner och som en beskyddare av svaga, amerikansk välgörenhetskvinna de luxe. Hela tiden ville hon stå brud – jag tänker att hon måste älskat kärleken. 

Martha gör för henne vad rollen som Roslyn i The Misfits gjorde för Marilyn Monroe – erbjuder en möjlighet att i betraktarens öga överskrida den flimrande gränsen mellan filmstjärna och människa. Mellan bilden eller tinget och den levande, hårt arbetande kvinnan i den glittrande mardrömsfabriken. 

Martha: I looked at you tonight and you weren’t there… And I’m gonna howl it out, and I’m not gonna give a damn what I do and I’m gonna make the biggest god-damn explosion you’ve ever heard. 
George: Try and I’ll beat you at your own game. 
Martha: Is that a threat George, huh? 
George: It’s a threat, Martha. 
Martha: You’re gonna get it, baby. 
George: Be careful Martha. I’ll rip you to pieces. 
Martha: You’re not man enough. You haven’t the guts. 
George: Total war. 
Martha: Total. 

*** 

Martha: Yes, I do wish to be happy.