”Jag hittar mig inte … Jag saknar kompass. Jag omfamnar luften”. (Gloria Gervitz ur Migrationer, översättning Ulf Eriksson och Magnus William-Olsson) 

Lite så är det idag, dagen efter världspoesidagen. Det var en ovanligt fin kväll på Södra teatern igår. Och alls inte bara för att jag på olika sätt är bekant med flera av de medverkande. (Min värld är mindre än diktens)

Athena Farrokhzad, David Vikgren, Jila Mossaed, Marie Silkeberg, Catherina Pascal Söderbaum, Khashayar Nahderevandi, Hanna Hallgren, Naima Chahboun, Ann Hallström, Harryette Mullen, Ghayath Almadhoun var där och läste. Så många favoritpoeter i samma rum. 

Men det var inte enskildheterna utan helheten som gjorde kvällen oförglömlig. 

Gloria Gervitz långdikt var kvällens ledmotiv och blev dess riktning; poesi när den liksom både strävar ut i världen och är utkastad i den. Flyktlinjer, rörelser, skarpa kanter och blödande, blommande bilder. En alldeles överraskande hög angelägenhetsgrad. Poesi i den politiska, brinnande, svårbegripliga världen. Poesi som splittras utan att gå sönder. 

Jag kan inte riktigt förklara. 

Harryette Mullens tankadikter fick mig att längta så mycket till Kalifornien. Anorektiska palmer och fluffiga hejaklackspuffar, In n´out-burger, snäckorna på stranden, avocadoträden, soldränktheten, det orimliga och vackra landet i väster. Översättningen är, liksom Mullens text, ett work-in-progress av John Swedenmark. En skatt in progress. Läs, dröm kaliforniskt.