”En samling taskmörtar” kallar Ulf Linde den styrelse som nu vill få honom att lämna tjänstebostaden på Thielska när hans hustru och tillika nuvarande chef, Nina Öhman, går i pension.

Till Svenska Dagbladet säger han: ”På Thielska finns ovärderlig konst från förra seklet, men nu vill en samling nyliberala skrivbordsnollor föra in ’nyheter’ utan att känna till verksamheten. Det är folk så ryggradslösa att de inte har en enda kota, och så okunniga att de knappt kan skilja en staty från en etsning.”

Man undrar förstås vilka dessa monster är, som sitter i en museistiftelses styrelse utan att kunna något, och som vill vräka ett äldre par. Ställa dem på gatan. ”De okunniga” är åtta personer, varav åtminstone tre borde betraktas som professionellt konstkunniga, nämligen Gunilla Linde Bjur, Andreas Brändström och Karin Sidén. De kan skilja på en etsning och en skulptur. De övriga ledamöterna är en blandning av sedvanlig styrelsekompetens – juridik, marknadsföring, ekonomi. Det är inte utan att jag med viss tvekan ger Linde rätt, även jag ju inte vet vem som företräder vilken åsikt. Kunskap i konst och humaniora har inte prioriterats vid styrelsetillsättningen.

Det hela är delikat: Paret Linde-Öhman har tackat nej till bostadserbjudanden som få människor ens skulle komma i närheten av. Om något kan trigga avund och förakt mot kultureliten är det såklart händelser som denna. Och från ett annat håll: viljan att till varje pris nå storpublik  – den slimmade konst- och kultursyn som inte tar hänsyn till Ulf Lindes livsverk Thielska – är så dominerande nu att man nästan kan önska att Thielska kunde få vara vad det varit. Som ett undantag. Med makarna Linde-Öhman boende kvar.

Thielska är en till döden tråkig plats. Men den lockar några, även om dessa några blivit färre med åren. Så visst kan en förnyelse vara nödvändig. Det är bara retoriken kring den som stör mig.

Det stör mig att kvalitet alltid mäts kvantitativt. Att tradition alltid är töntigt. Om Thielska ska slås samman med Waldemarsudde tillåter jag mig dessutom att tvivla väldigt mycket på kvalitén i omgörningen, även om det rent geografiskt förstås finns en poäng med att arbeta tillsammans för att få publiken att ta sig till Djurgården, förbi Liljevalchs (där det större delen av året finns få skäl att stanna).

Så låt dem gärna bo kvar ett tag. Eller låt debatten fortsätta. Linde har både position och en slagkraft i sina formuleringar som är få förunnat. Kanske kan han bli förkämpe för äldres rättigheter. Men det är nog i ett annat universum. Där de privilegierade förstår att det är det de är.