Jag älskar Amerika. Mycket och i många former. Amerikansk poesi, filmer, tv, performancekonst, teori, och självklart en hel massa musik.

Mest av allt älskar jag nog landskapet, det kaliforniska. Vidderna, öknarna, stränderna, känslan av hur vinden blåser rakt genom palmernas kronor, rakt genom huvudet, ljuvt och ljust. Ingen annan plats gör mig så happy and free. Jag skulle vilja bo i den där vinden.

Men vissa dagar är det svårt. När bytet är nedlagt efter tio års jakt, öga för öga och tand för tand, bara så där helt utan rättegång.  Och utanför Vita huset står folkmassor och sjunger den gamla Queen-dängan We are the champions. Baseballmatcher inleds med segerrus och jubel. U-S-A, U-S-A, skanderar publiken.  

Den ”amerikanska familjen” som pappa Obama talade om och till i morse (i ett tal där han tycktes vara ovanligt mycket commander-in-chief – ”jag informerades”, ”jag beslutade”, ”mitt godkännande”) är hög på blodshämndens sötma. Euforisk-patriotiskt urskruvad. 

”Ikväll påmindes vi om att USA kan göra det vi bestämmer oss för”, sade presidenten. Och: ”Låt oss minnas att vi inte utför dessa gärningar på grund av rikedom eller makt, utan på grund av vilka vi är: En nation, under gud, enade för frihet och rättvisa för alla.”

Att det ens är möjligt att säga så när man spenderat miljarder, invaderat stater och dödat oräkneliga på vägen?

Bara i USA, barn. Hoppas jag.  

Och av hela mitt hjärta hoppas jag att jublet egentligen inte handlar om en seger i det stora krigsspelet, utan om lättnad över ett slut. Slutet på det så kallade kriget mot terrorismen, slutet på övergreppen i Guantanamo, slutet på hetsen mot muslimer. Slutet på en lång, paranoid och farlig fas i den där allt sedan elfte september så djupt sårade amerikanska familjens liv. 

För jag gillar deras hem så mycket.