I veckan lanserade Egmont två nya tidningar för barn. Eller nej, de lanserade en tidning för pojkar och en för flickor. Goal och Emma. ”Cool fotbollstidning” respektive ”pysslig och tjejig”. Protesterna kom rätt omgående. Förlaget Olika har dragit i gång en namninsamling och lilla tidningen Tivoli, som ges ut av Positiv förlag, har plockat upp handsken och betonat att man gör en tidning för alla barn, en motbild till en allt kraftigare uppdelning.

Det ser onekligen ut som om ordet barnkultur har fått väldigt luddiga konturer. I stället ser vi mer och mer av tydlig pojk- och flickkultur.

Jag vet att om jag skriver att det är förödande kommer jag att få en hel drös med otrevliga mejl. Men det är förödande. Alla barn begränsas – ”Ge barn 100 möjligheter – i stället för 2”, som uppropet avslutas.

Men business är business och det mest intressanta i den här debatten är att den så tydligt visar att stora förlag kan göra som de vill: Egmont Kärnan ger ut både Bamse och Kalle Anka och Egmont tidskrifter är stor i genrer som mc-tidningar, datortidningar, whatevertidningar med tydligt definierad annonsmarknad. När man vill starta pojk- och flicktidning kollar man sin marknad. Och den säger, enligt majoritets- och säljlogiken, att pojkiga pojkar och flickiga flickor trots allt är flest. Och deras föräldrar kommer att handla det som bekräftar könsidentiteten.

Så länge de inte ser något annat.

Talet om att Egmont ska ta sitt sociala ansvar blir vackert men meningslöst. Men påpekandet att vi har en distributionskedja, Tidsam, vars fyra ägare (en av dem Egmont) tvingar ut de små, olönsamma tidskrifterna i marginalen, är viktigt. Det är enklare att välja och välja bort när man har en chans att se en helhet. Tidskriftsbranschen som den nu ser ut är monopoliserad och homogen. Som i Sovjet: en sorts tandkräm, en sorts mjöl, en sorts sanning.