Det finns många konstiga debatter. En av de konstigaste, åtminstone ytligt sett, är paret Linde-Öhmans boende i tjänstevåning på Thielska. Å ena sidan en slapp och märklig tradition av stora fördelar till den redan gynnade, å den andra en sorts human vänlighet – äldre människors behov av lugn borde knappast stöta någon. Själv har jag brytt mig föga om parets boende. Visst kan det behövas fler utställningsytor (inte bara om man, gud förbjude, tänker flasha lite prydlig samtidskonst) men det är inte ytorna som är Thielskas problem.

Mest av allt har Thielska varit en liten snackis, en liten krumelur som kan roa i mingelsammanhang. Det skojas friskt om parets ovilja att flytta till diverse paradvåningar, om hur löjligt låg hyra de betalat genom åren, om vaktmästaren som blev illa behandlad. Och om hur surt det är att komma till Thielska, hur ogästvänligt och slutet det känns. Det är där problemet finns.

Att säga att verksamheten inte är utåtriktad är en kraftig underdrift. Den tillhör definitivt en tid då man inte behövde fjäska för någon publik, göra sig till. Den som i kraft av bildning, status, yttre attribut kan passa in är välkommen, alla andra kan dra. Till Skansen eller Grönan eller nåt annat folkligt. Den attityden sitter djupare i väggarna än ett par personer i en våning.

Det är ju fint att det ”löst sig” så här långt. Paret Linde-Öhman flyttar till villa på Lidingö. Man får hoppas att den nya intendenten så småningom inte förstör det fina som finns. Och hittar nischen någonstans långt bort från Liljevalchs flåsighet och Waldemarsuddes sömniga elegans.