Amina Abdallah, som jag skrev om förra veckan, finns inte. Hon är inte bortförd av mystiska män ur den syriska säkerhetstjänsten. Hon är heller inte 35 år och öppet lesbisk samt djupt troende sunnimuslim bosatt i Damaskus.

I alla fall inte i verkligheten. 

Sedan igår kväll ligger ett nytt meddelande på bloggen, en ursäkt till läsarna från Tom MacMaster, som mu säger att han är den som skapat den fiktiva bloggaren A gay girl in Damascus. 

Fast det är inte så mycket en ursäkt, som ett påpekande och en uppmaning: 

”I only hope that people pay as much attention to the people of the Middle East and their struggles in thıs year of revolutions. The events there are beıng shaped by the people living them on a daily basis. I have only tried to illuminate them for a western audience.

This experience has sadly only confirmed my feelings regarding the often superficial coverage of the Middle East and the pervasiveness of new forms of liberal Orientalism.”

Det vore skönt att nu tänka på att det inte sitter en Amina Abdallah någonstans i Damaskus och blir förhörd, kanske torterad. Men det gör ju det. År ut och år in. Och nu mer än någonsin. Den här försommaren dör sådana som hon eller han varje dag. Det är bara det att hon eller han inte har något välkänt namn och ingen engelskspråkig blogg eller twitterflöde. Och att hon eller han inte är så enkel att se och förstå och heja på.  

Fiktionen var helt enkelt enklare och mer catchy än verkligheten. Så jag skrev om den i stället. Skärpning, säger Tom MacMaster. Jag kan bara hålla med.