På förekommen anledning läste jag i helgen Carl Jonas Love Almqvist för första gången på alldeles för länge.

Det var så roligt. Jag ville bara skolka från allt och fortsätta. 

Ett exempel: I Dialog om Sättet att sluta Stycken från 1835, en del av Törnrosens bok låter Almqvist Richard Furumo och Herr Hugo, of Drottningens Juvelsmycke-fame, diskutera litteratur. Furumo pratar väldigt fint om detta med att skriva och att läsa, om vad jag skulle kalla den tillbakalutade respektive den framåtböjda läsarten: 

”Man kan skrifva så, att man ordentligt och riktigt ger besked i allt, hvad ämnet tillhörer, så att för läsaren ingenting återstår att göra, mer än blott – hvad för honom väl ock tycks vara det lämpligaste – läsa. Men man kan äfven skrifva på ett annat sätt. Man kan låta bli att yttra allt; kanske ej en gång i orden lägga det hufvudsakligaste. Hvad man yttrar kan dock vara af sådan beskaffenhet, att det sätter läsaren i ett perspektiv, i en stämning, i en önskan och förmåga att gå fram i ämnets riktning – och han uppfinner på egen hand allt det öfriga osagda; ja kanske mycket mer, än som ens hade kunnat sägas af författaren. Läsaren får då vara, ej blott läsare, utan äfven menniska: han får vara produktiv.”

Det är nästan Roland Barthes i Le Plaisir du Texte, fast 140 år tidigare.  Jag ville bara dela med mig. 

Almqvists verk finns föredömligt generöst tillgängliggjorda här.