En av de finaste av många fina saker som hände under min tid som redaktör för den kära tidskriften Lyrikvännen var när vi fick publicera dikt av poeten, metrikforskaren, översättaren och jägmästaren Augustin Mannerheim. Han var en sällsam diktare, och en enastående läsare. 

I förra veckan gick han bort, 96 år gammal. Och i dagens SvD finns en understreckare om honom, skriven av John Swedenmark. Ett ovanligt vackert farväl. Och samtidigt en öppnande dörr in till Mannerheims författarskap, hans sätt att tänka över och skriva om poesin.

Det handlade, som Swedenmark skriver, mycket om att ”återinföra pulsen i beskrivningen av poesin”. Hur dikten är om man den inte bara ligger platt på pappret; dess andning, tystnader, klanger, kropp. Pulsslagen. Inte minst de dolda. 

Läs Swedenmarks text, den visar precis vad det rör sig om; hur göra. Och vet också att berätta att det kommer en volym snart, med Mannerheims viktigaste texter. Poesins musik, för alla oss som gärna skulle vilja lära mer av en mycket, mycket klok.