Leif G W Persson, Sveriges bäste ståuppare signerar böcker sittande.

Har bara varit på en bråkdel av mässans alla seminarier med olika författare. Ändå är jag stensäker på att jag varit på det absolut bästa.

Ungefär som jag för två somrar sedan var lika säker på att jag hört den bästa sommarprataren trots att jag bara lyssnade på ett enda program, det med skådespelaren Peter Andersson.

Det var så in i helvete bra att det helt enkelt inte gick att prestera bättre.

Precis så kändes det att sitta och lyssna på Leif G W Perssons samtal med Åsa Linderborg om hans nya bok ”Gustavs grabb”.

Standarden sattes redan vid ingång till hörsalen. På en skylt med en pil till vänster stod det Leif GW Persson. På en skylt med pil till höger stod det Mario Vargas Llosa. Mördande konkurrens med andra ord. Ända var GW:s sal fylld till sista plats och lite till.

– Inte så pjåkigt, hade GW förmodligen själv sagt.

Tonen sätts direkt när polisprofessorn läser ett stycke ur sin bok om när han kallas hem från skolan och hittar sin pappas blodiga bylte. Rösten spricker men GW läser vidare.

Han följer upp med att leverera den ena oslagbara onelinern efter den andra.

Som när han ska förklara varför han väntade till hans mamma (”som han var mindre glad i” som han diplomatiskt uttrycker det) avlidit innan han skrev boken som hyllar hans far.

– Jag är inte som Jan Myrdal som sysslade med sånt.

Eller när han berättar att de ringde från Let´ s Dance och ville ha med honom i programmet.

– Jag sa åt dem att ringa Björn Ranelid istället och det såg man ju hur det gick.

GW är både vansinnigt rolig, tänkvärd och rakt igenom genuin. Sverige bästa stå upp-komiker trots att han numera oftast sitter ner och sällan ändrar tonläge på sin släpiga röst.

Han språk är så exakt och bildrikt att inte ett enda ord känns överflödigt.

Jag garanterar att jag inte var ensam om att känna mig både upprymd och uppfylld när jag lämnade sal K1.

Bokmässans höjdpunkt alla kategorier.

Wolfgang Hansson