Trafikinfarkt på bokmässan

 

Första dagarna var det drägligt.

Man kunde strosa runt mellan montrarna och ha någon meter av ”personal space” runt sig. Man kunde gå i sin egen takt. Hade man bråttom gick det att köra om i ytterfilen.

– Vänta du till lördag och söndag, sa erfarna kollegor och himlade menande med ögonen.

Nu förstår jag vad dom menade.

Runt de stora förlagens montrar är det trafikinfarkt. Det går inte att varken gå eller tränga sig förbi. Man känner sig som en sill som pressas ner i en konservburk med andra sillar.

Gångarna i mässhallen förvandlas till floder som flyter fram i slow motion. Många sätter sig och lyssnar på något av föredragen bara för att få vila fötterna. Förutom sittplatserna i de olika förlagens och tidningarnas montrar existerar inga sittplatser.

Jag äter min pastasallad stående med ett hörn av ett bord att vila plastskålen på, inklämd mellan en barnvagn och en äldre dam.

Uppenbarligen fungerar bokmässans koncept fortfarande. Läsaren kan komma hit och träffa författare, få sin bok signerad och dessutom köpa den till ett billigt mässpris.

Och handlar gör folk. Det gör ont när man stöter knäna mot deras tunga och hårda kassar.

För en förstagångsbesökare som mig går det inte att beskriva mässan som annat än ett dårhus. Men det är ett trevligt dårhus.

Wolfgang Hansson