I helgen avbröts vernissagefesten för Göteborgs konstbiennal sedan hot riktats mot, ja mot vad? Mot byggnaden eller mot biennalen?

Om man tänker sig att det är mot byggnaden blir det hela rationellt ur en skruvad terrorsynpunkt. Närheten till Älvsborgsbron, till raffinaderierna på andra sidan älven, till hamnen gör Röda Sten till en utsatt punkt i den göteborgska geografin.

Om man tänker sig hot mot biennalen, ja då vet varken jag eller andra (som till skillnad från mig har hunnit se utställningen) vilket verk eller vilken konstnär som skulle vara måltavla. Att Lars Vilks skriver på sin blogg att han så småningom ska åka dit har tagits upp som ett slags skäl (bland annat av terror/gissningsexpert Magnus Ranstorp, Expressen och vidarefört av Svenska Dagbladet).

Terrorism är skrämmande. Men inte dum och banal. Jag tillåter mig att tvivla på att Vilks eventuella göteborgsbesök skulle leda till att ett gäng terrorister i spe planerar och nästan genomför en attack.

Samma helg som biennalfesten avslutas av polisen hittar en vakt på Bonniers konsthall hotbrev riktat till Bonnierkoncernens styrelse. Obehagligt. Men riktat mot konstvärlden? Nej, troligen inte.

Tolkningar och gissningar kring båda dessa händelser, med konsten som gemensam nämnare, bygger på att terrorister är mer än lovligt irrationella (eller mycket intellektuella, på ett rabiat sätt, så rabiata att de kan vilja protestera mot idéer kring översättning, eller kring kreativiteten som konstens essens).

De konstutställningar och projekt som på senare år hotats och till eller med förstörts har handlat om sexualitet (Andres Serrano) och i vissa fall religion och sexualitet (Världskulturmuseet gånger två), samt religion (Lars Vilks rondellhund). Laddade ämnen som behandlats spektakulärt, tillspetsat och debattlystet och med stor medieexponering. Man kunde önska att fler konstprojekt kunde synas så mycket, inte bara när de hotas.