Att lämna den stora vimlande scen som bokmässan på något sätt utgör – man ser och syns och ser och syns hela dagarna och halva nätterna – och för en stund bege sig till en annan teater verkar välgörande.

Göteborgs Stadsteater hade urpremiär för Med Elfriede Jelinek kan man prata om allt, som också kan åhöras i Rum för poesi (bokmässans finaste, svalaste, skönaste plats) imorgon klockan 16.30, alldeles gratis. Verket är ett samarbete mellan Elfriede Jelinek och hennes översättare Aimée Delblanc. Dom har helt enkelt skrivit till varandra, som dom brukar göra, men den här gången med scenen och Göteborgs bokmässa i åtanke. 

”Kära Aimée”,

skriver Elfriede Jelinek till sin översättare: ”Hoppas jag har någonting att komma med”. Sen vindlar det iväg, ett samtal mellan två språkkonstnärer som omfattar allt från dementa föräldrar till Thomas Bernhard-receptionen i Österrike och Sverige, till Ingeborg Bachmann, till barndomen, Rosa Luxemburg, ordet ”dödsrulleroll” , pornografi och Valie Export. 

De här mailen, som utväxlas från den 19 februari till den 25 maj 2011, känns verkligen som ett utsnitt ur ett mycket längre samtal, ett samtal som kanske varken har en början eller ett slut. Det är fint att få titta in i det, nästan vara där vid de där skrivborden långt från varandra och ändå så nära. 

Här blir materialet till en och en halv timmes föreställning där Aimée Delblanc läser sina egna brev, medan Sabine Haupt och Christel Körner läser Jelineks brev på tyska respektive svenska. 

Det är inte teater. Det är bara att lyssna till orden, försöka hinna få med sig så många guldkorn som möjligt. Njuta av två roliga, smarta, allvarliga kvinnor som tänker tillsammans. 

Samtalet intensifieras kring framför allt två områden: språk och kön. 

Jelinek hävdar att en kvinna, eftersom hon är medlem av en underordnad kast, aldrig kan säga ”jag”: hon måste alltid säga ”vi”. Säger hon ”jag” är det ändå ett kollektivt jag. Och om det låter platt, eller banalt, att säga så om kvinnors skrivande, beror det på att den känslan alltid dyker upp när man ska tala om kvinnors konstverk. 

Delblanc känner Jelineks texter nästan lika bra som hon själv, och kan därför på ett alldeles särskilt sätt både påstå och undra saker om förändringar i författarskapet, om motiv, om språket. Hon får så fina svar: 

”Ordlekar är att tvinga språket att tala sanning också mot dess vilja”, skriver Jelinek. Och att det hon kallar sina ”textrhizomer” numera i högre grad än tidigare överskrider alla bredder, hur hon: ”vräker på berättelsekött på de skelett jag tidigare ville visa fram”. 

Jag blir helt lycklig av den här brevväxlingen. 

Alles liebe, som dom skriver.

Alles gut.