I förra veckan kom vi samman, ett par tre konstskribenter, och surade över sakernas tillstånd. Inget händer i Stockholm. Det var lite tonårskänsla i uttråkningen, en inget-att-göra-känsla som kan hänga samman med resurser men också intresse. För gammal för sandlådan, för ung för klubben.

Men så händer det ändå. Medan telefonerna på redaktionen går varma av hundra pr-konsulter som med amerikaniserad samtals- och säljstil vill få oss att gå på olika sponsrade livlösa konstevent så går Tensta konsthall och hyfsat nya chefen Maria Lind ut med info om kommande säsong. Ändå en känsla av att något händer. Samtalsserier, pedagogiska projekt, konstprojekt och utställningar. En sorts sammansmältning av konsthallen som en lokal och global varelse, konsthallen som energispridare, kreativt centrum.

Jag blir glad av Tensta. Och detta trots att t-banestationen måste vara Stockholms läskigaste optimistcentrum med alla sina glada och goda budskap om livsglädje. En provokation för vilken skeptiker som helst.