Kaotidkt när Nobelpristagare ska signera.

Plötsligt står jag bara några meter från Nobelpristagaren Mario Vargas Llosa.

Visst är det rätt mycket folk framför podiet som lyssnar men jag är ändå förvånad över att det inte är fler. Det är ju inte var dag man kan få lyssna live på en nobelpristagare i litteratur.

Han ser sval och lite stel ut i sin kostym och det vitgrå hårsvallet där varenda hårstrå ligger perfekt. Engelskan bär starka spår av spansk brytning.

När han pratat klart och det är dags för signering förvandlas den städade publiken till en boskapshjord som alla försöker hamna först i kön.

Personalen i montern tvingas bilda kedja runt Nobelpristagaren, pekar på en obestämd punkt längre bort och ropar förtvivlat.

– Kön börjar där. Kön börjar där.

De kanske hundra som stått och lyssnat verkar plötsligt har blivit dubbelt så många.

Men kanske inte lika många som hos Maria Montazami.

Wolfgang Hansson