I Helsingborgs Dagblad har en mindre läsarstorm blåst in över författaren och skribenten Kristian Lundberg, med anledning av en artikel han skrev om kvinnomisshandel. Artikeln är personligt skriven och pekar på ett samhällsproblem som inte riktigt tas på allvar trots åratal av skrivande, debatterande, projektarbetande.

I dag berättar Lundberg i ännu en artikel om det hat han mötts av. Under rubriken Håll käften! skriver han bland annat: ”Är jag en manshatare? Är jag ett judesvin? Är det kanske så att jag i själva verket vill slå kvinnor men inte vågar att erkänna det för mig själv? Är jag en politisk idiot? Borde jag deporteras? Skall jag söka arbete på Pravda? Skall jag passa mig djävligt noga? Är jag ett svin? Jag tror inte det. Jag tror faktiskt att mitt svar blir nej på samtliga frågor.”

Lundberg skriver återigen om det stora samhällsproblemet kvinnomisshandel, och det faktum att alldeles för lite görs. Överfallslarm finns men delas inte ut till hotade kvinnor. Polisen vet inte ens vem som ansvarar för eventuellt utdelande. Likgiltigheten är stor, utom när det kommer till att förminska problemet.

Att Kristian Lundberg får ta emot denna hatflod, från män, beror, tror jag, på hans vilja att skriva in sin egen maktposition i (den första) texten. ”I kraft av mitt kön lämnas jag företräde.” Att inse, och därefter påstå att man tillhör en privilegierad grupp har nämligen blivit helt tabu.

Det finns en förvirrad uppochnervänd syn på maktordningar som sakta tagit över debatten: det faktum att vissa män faktiskt misshandlar kvinnor, att många män tjänar mer och mer på alliansens politik, att vita har ett enklare liv än människor med mörkare hud osv osv, hindrar inte att idéer om den hotade vite mannen, the underdog, sprids och stärks. Ständigt lurad, nedtrampad, förtryckt. Det är den synen som gör att arga män mailar och hotar Kristian Lundberg. För att han haft mage att outa sitt privilegium. En eloge är han värd, inte att kallas manshatare av andra män.