Jag recenserade Tomas Tranströmer 2004, när hans senaste diktsamling Den stora gåtan kom ut.

Sedan dess har jag bara då och då läst i hans böcker, framför allt när jag kommit hem från resor. För det är något med att resa och Tranströmer, inte någon sorts hemlängtan utan snarare en längtan efter att få läsa honom med andra ögon, andra än mina egna.

För när jag mött poeter och poesiläsare i Vietnam, Colombia, Syrien och Palestina är det ju Tranströmer de vill prata om. Han är sannerligen älskad långt bortifrån. Och det klart att det är något storslaget med det. Att höra personer som aldrig varit i närheten av de västmanländska slätterna, som inte läser på svenska språket, tala om hur mycket Tomas Tranströmers dikter betyder för dem.

Universell, kan man säga att han är det? Och vad betyder i så fall det?

Jag vet inte om jag tror på universalitet, eller om den intresserar mig så mycket. Men kanske kan man slå fast att det i alla fall finns en sak som är universell, och det är döden, det vill säga sorgen. Tranströmer är en poet som härbärgerar sorgen, i alla dess gråaktiga nyanser. Hans dikter är sällan nattsvarta, sällan dramatiska som åskhimlar, utan de bärs av en sorts mörkgrå, regntung ton. Hos honom ryms också den tråkiga, vardagliga sorgen. En mindre, men för den delen inte mindre viktig förtvivlan, som uppenbarligen kan färdas från Västerås till Hanoi och tillbaka igen.

Och det gör den ju tack vare översättarna, litteraturens ständiga hjältar, grovarbetande och finlirande.

 

Det finns olika anledningar till att jag själv inte ständigt sitter med näsan i Tranströmers böcker. Delvis kanske en viss nonchalans, han är liksom någon man som svensk poesiläsare aldrig har behövt anstränga sig för att nå fram till. Men hans poesi har också alltid väckt en sorts motstånd i mig. Detta motstånd har faktiskt med just med översättande att göra – Tranströmers sätt att översätta tillvaron till bild. Svenska Akademien skriver i sin motivering att han med sina ”förtätade genomlysta bilder ger oss ny ingång till det verkliga”, men för mig har denna starka förtätning och genomlysning ibland gjort att ingången till det verkliga känts trång, som en tunnel. Och dikten i någon mån avklarnad, oberörbar, som ett rinnande vatten, förbi mig, svår att få fäste i.

Kanske är det nu tid att läsa om Östersjöar, den sugande långdikten från sjuttiotalet. Det sägs att den är som havet. Jag borde väl kunna sjunka ner där någonstans. 

Hittills har jag framför allt fastnat för de relativt få mer prosalyriska, och lite grumligare dikterna. Idag är Minusgrader, ur Sanningsbarriären från 1978, min favorit. 

”Vi är på en fest som inte älskar oss. Till sist låter festen sin mask falla och visar sig som den verkligen är: en växlingsbangård. Kalla kolosser står på skenor i dimman. En krita har klottrat på vagnsdörrarna. 

Det får inte nämnas, men här finns mycket undertryckt våld. Därför är detaljerna så tunga. Och så svårt att se det andra som också finns: en solkatt som flyttar sig på husväggen och glider genom den ovetande skogen av flimrande ansikten, ett bibelord som aldrig skrevs: ’Kom till mig, ty jag är motsägelsefull som du själv.’

I morgon arbetar jag i en annan stad. Jag susar dit genom morgontimman som är en stor svartblå cylinder. Orion hänger ovanför tjälen. Barn står i en tyst klunga och väntar på skolbussen, barn som ingen ber för. Ljuset växer sakta som vårt hår.”

Den allra sista bilden, i sin enorma konkretion. Den är faktiskt oslagbar. Prisvärd. Lysande. Allt det där.