Ska man förstå den borgerliga kulturpolitiken måste man förstå Antonio Gramscis idé om hegemoni, om hur kampen om samhället gäller makten över institutionerna.

Lena Adelsohn Liljeroths uppdrag som kulturminister var att köra 68-orna från scen och knäcka vad man uppfattade som en vänsterbastion. In med sponsring, decentralisering, volontärer och käcka entreprenörer. Ut med livstidspensioner åt kultureliten, avlöva Kulturrådet och sätt de vänstervridna samhällstidskrifterna på svältkur.

Det har gått sådär.

Samhällstidskrifterna får fortsatt stöd, Kulturrådet lever vidare, och själv pratar hon allt tystare om den saliggörande sponsringen. Orsaken är att regeringen missbedömde motståndet: det fanns alltför många borgerliga kulturälskare som inte var beredda att låta kapitalet styra.

2011 var i den meningen ett stilleståndsår. Nästa stora strider blir om filmavtalet och om public service. Återstår att se om Adelsohn Liljeroth då har tillräckligt med krut kvar i den marknadsliberala arsenalen för att höja sin tvåa i betyg.

Petter Larsson