I dag publicerar Svenska Dagbladets kulturchef Kaj Schueler en krönika om det nyligen startade Tryckfrihetssällskapet, som lever och frodas i Malmö och på nätet. Facebookgruppen växer om inte lavinartat så stadigt. Där samsas på ett ganska oförutsägbart sätt upprörda röster mot moskébygge, ifrågasättande av all slakt (inte bara halal), ilska över amerikanska soldaters beteende i Afghanistan. Kommentarsfältherrarna lever upp.

Tryckfrihetssällskapet grundades för att man tyckte sig behöva ett forum för att ”säga det som inte får sägas”. Ämnena? Föga förvånande invandring, feminism och jämställdhet, islam.

När Kaj Schuelers krönika vispas sönder och samman på gruppens facebooksida är det med högst osmaklig retorik om den ”sionistisk-judiska krönikören”, om judar som håller samman, samtidigt som de ”aktivt motarbetar värdfolkets strävan efter gemensam identitet, kultur och nationalism”. Läs igen: värdfolket. Ordet uttrycker en så obehaglig ståndpunkt att jag vill skrubba hela min kropp och själ ren och aldrig någonsin mer dyka ner i något kommentarsfält någonsin.

Ingen i kommentarstråden bryr sig om sådana uttalanden. Inte Ingrid Carlqvist heller, sällskapets grundare.

Det är helt tydligt och klart att Tryckfrihetssällskapet är en grupp rättshaverister. Turligt nog marginaliserar de sig själva med blixtens hastighet genom ett allt högre uppskruvat tonläge.

Det extra ironiska är att Ingrid Carlqvists egen blogg fortfarande saknar text under fliken ”Forskning och fakta”. Man kan ana vissa empiriska problem här.