Bilderna började cirkulera på sociala medier under gårdagen. Oftast med kommentarer som slog åt alla håll. Genialiskt, rasistiskt, obegripligt eller bara obehagligt. Det var KRO som i söndags ställde till ett tårtkalas på Moderna museet, med anledningen av jippot World Art Day.

Makode Aj Lindes tårta, schablontungt kolsvart och med formen av en benlös kvinna, var ett ätbart verk mot könsstympning. Absolut inte ”om könsstympning” eftersom stympningen ju utfördes av de som skar av tårtan. Ett överdrivet bildspråk – en påminnelse om hur skildringen av icke-vita människor länge bar, och i viss mån fortfarande bär, prägel av rasism och kolonialism – i kombination med performanceskriket då tårtan skars i byggde provokationen.

Eftersom jag aldrig tycks befinna mig på rätt plats var jag inte där (fast egentligen är jag glad för det, för någon könsstympningstårta hade jag aldrig kunnat skära i. Det antropomorfa inslaget ser alltför starkt ut.)

Men det var kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth, tydligen, eftersom hennes deltagande gett mest eko. Dels Marianne Lindberg De Geer som i  Expressen menar att ministerns gest att skära av tårtan/kvinnan och föda konstnären är en utmärkt illustration av hennes obefintliga kulturpolitik där konstnärer helst ska äta sig själva. Dels har Afrosvenskarnas riksförbund reagerat och som nu krävt ministerns avgång.

Jag kan verkligen förstå reaktionerna. Vad som skaver är delvis själva tårtan och dess obehagliga form, dess anspelningar på den svarta kvinnan som objekt för önskningar, projektioner och själva handlingen. Att skära i en kropp. Att se besökande tårtätare skär och karvar. Det är långt över gränsen till obehaget.

Men om man är medveten om att verket skapats av en afrosvensk konstnär som arbetar med just schablonerna kring hur vita ser på svarta, hur Europa ser på Afrika, hur lite man bryr sig och hur koloniala tankar lever kvar – då går det inte att uppfatta tårtan som annat än genialisk.

Det som verkligen skaver är kultuministerns nervösa skratt.

Jag förstår henne, det är mänskligt att skratta nervöst. Men det är något med detta nervösa skratt som öppnar ett nytt lager i verket, som vidgar förståelsen av det. Kulturministern skrattar såklart inte åt att könsstympning existerar. Men hon visar hur lite den välmående vita världen förmår ta till sig om en mindre välmående värld.

PS. Tisdag eftermiddag kommer nyheten att Moderna museet är JO-anmälda. Utvecklingen i detta som på Twitter fått namnet tårtgate, börjar tappa alla proportioner. Men man kan förstås tänka att konstverket blir bättre och bättre. Och att formuleringarna om konst i allmänhet torde bli allt viktigare. DS