Skadegörelse är det om man målar på annans egendom. Om det är ovälkommet alltså. I vintras målade Martin Höjman, Hannes Karlsson och Bjarne Larsson Albér ordet Omhändertänksamhet på fyra brofundament mitt i stan. Det tolererades inte av Stockholms Stad, med sin nolltolerans mot allt som uppfattas som klotter. Det vill säga mot offentlig konst utan beställare.

Fullsatt var det inte i dag på Stockholms tingsrätt, när de åtalade skulle få sin sak prövad. Ändå var rättegången av minst lika stor principiell betydelse som när Anna Odell inför ett stort pressuppbåd ställdes inför rätta för tre år sedan. Den gången gällde det ett undersökande konstprojekt som slet på allmänna resurser och tillit, nu gällde det gatukonst med budskap om solidaritet som, på grund av Stockholms stads policy, kräver sanering. Kostnaderna skulle ju, om ingen sanering krävdes, vara noll.

Just kostnaderna för saneringen, skadeståndskravet, tog en hel del av rättegångstiden i anspråk. De 13000 kronorna som trafikkontoret räknat ut var enligt försvaret en onödigt hög summa. Skadeståndskravet gillades heller inte av rätten. Bara detta får betraktas som en liten spik i nolltoleransens kista. Att de tre åtalade dömdes till relativt få dagsböter är också ett tecken på att inte heller tingsrätten kan ta den stenhårda klotterpolicyn helt på allvar.

Det hade knappast skadat någon om ordet Omhändertänksamhet hade kunnat pryda de fyra brofundamenten, som en påminnelse om solidaritet, medmänsklighet, civilkurage och hjälpsamhet. Klotterpolicyn är ju i själva verket inte hård utan slapp, när den leder till urskiljningslös hets.