Stockholms stad delar ut reflexvästar till förstaklassare. SL installerar spärrar som klämmer människor och djur. Vad har dessa två händelser med varandra att göra?

Flera saker: det handlar om trafik, biltrafik respektive kollektivtrafik. Det handlar om synen på medborgare: i det första fallet är hen någon som till varje pris ska betala för sig (och röra sig på rätt sätt), i det andra flyttas ansvaret från trafikanter med motorer till trafikanter utan.

Klart är att i båda fallen försöker man lösa olika sorters trafikproblem på ett likartat sätt: med design.

Klämspärrar designade att stoppa oönskade trafikanter, och reflexvästar designade för att synliggöra sina bärare ersätter alltså mer grundläggande arbete för genomgripande förbättring.

Människor plankar av väldigt olika skäl: ekonomiska, politiska – man ser det som ett sätt att kräva nolltaxa, eller så tycker man att kollektivtrafiken är för dålig för att kosta något – eller helt slumpmässiga och spontana. Bilister har säkert också många anledningar att strunta i trafikregler – framför allt den grundläggande regeln, att visa hänsyn i trafiken – men bilisters regelbrott är något alla andra tvingas leva med.

Så i stället för att alltså förbättra kollektivtrafiken köper man dyra spärrar. I stället för att sätta upp trafikljus och farthinder utrustar man barn med västar. Att det är de oskyddade, de levande kropparna, som ska disciplineras och uppfostras är tydligt. Stockholms stad och SL städar upp, med formlösningar.

Eller nej, förresten. Inte enbart. I trafikkontorets gedigna arbete för en säkrare trafiksituation för barn, ingår också att dessa ska tävla om vilken skola som i högst utsträckning går, cyklar eller åker kollektivt. Plötsligt råder här också nämligen folkhälsa. Det är bara att välja: överviktiga barn som skjutsas i bil, alternativt kläms i spärrar, eller smärtare barn som blir överkörda där regleringar saknas.