För ett par veckor sedan såg Botkyrka kommun söder om Stockholm ut att bli först i Sverige med böneutrop från en minaret. Det är moskén i Fittja som i så fall möjligen kan få denna rättighet, en gång i veckan.

Protesterna har haglat, stödet är inte fullt så synligt, även om undantag finns. Det finns namnlistor och (i vanlig ordning) facebookgrupp. Jag ser bland mina vänner på facebook någon enstaka som skriver på, andra som är tveksamma. Någon som pratar om den långsamma tillvänjningen (”en gång i veckan verkar ju okej, men snart har vi minareter överallt med utrop dygnet runt”).

En konstnärsgrupp, eller åtminstone några som säger sig vara det, har i helgen klättrat upp i Lars Vilks evighetskonstverk Nimis på Kullaberg och satt upp en solcellsdriven liten högtalare som nu kommer distribuera böneutrop sex gånger dagligen.

Det ekar ut över havet, poetiskt och vackert.

Tillägget, eller uppgraderingen (”Nimis 2.0”) är enligt den ende synlige upphovsmannen, gjort för att ge det fiktiva landet Ladonien ett mer samtida, mångkulturellt uttryck. Noteras gör också betraktarens roll i verket, samt yttrandefriheten.

Det är ett poetiskt tillägg, som även Lars Vilks tycks gilla. Och varför skulle han inte? De två mest kända verken i hela hans konstnärliga karriär, Nimis och Muhammed som rondellhund, förenas i ett slag. Ett plockepinnliknande svartbygge blir en helt sekulariserad minaret.

Och det är väl där problemet ligger. Böneutropet förvandlas till något raktigenom symboliskt, en sorts dekoration och ett humoristiskt debattinlägg. Jag som inte är det minsta troende på något sätt tänker att tilltaget ändå är positivt. Inte minst i relation till debatten om böneutropen i Fittja. Världen är liksom tillräckligt stor.