I den ypperliga konsttidskriften Kunstkritikk skriver Joel Tunström idag om den senaste utvecklingen – eller ska vi säga bristen på utveckling? – i Konstnärsklubben, som sedan 1856 hyser vad man själv ser som gräddan av den svenska konstnärseliten. Den manliga delen av den. Konstnärsklubben är mer Frimurarna än KRO, om man säger så.

Inför årsmötet i förra veckan hade det motionerats om att tillåta kvinnliga medlemmar. Ordföranden, Ingvar Jörpeland, var skeptisk. Han, och tydligen många med honom, vill inte förändra sin exklusiva herrklubb. Motionerna röstades ner, allt är som vanligt igen.

Ibland är det lite roligt och pittoreskt med tidsfickor: en gammal bil, en tvåsitsig plåtvespa med tidstypisk förare, en trikåbutik med manuell betjäning.

Men en herrklubb för konstnärer? Nej, där gick nostalgigränsen. Veteranbilen kraschar, delarna finns inte kvar.

För den som vill lära sig något om denna skamfläck, är Fia-Stina Sandlunds tio år gamla ljudverk Konstnärsklubben – som en enda stor familj fortfarande en hit. Vem har sagt att det skulle gå fort?