Någonstans på nätet guppar sajten Har Hamrén avgått, och med jämna mellanrum stormas det kring fotbollslandslagets förbundskapten. Uteblivna segrar, märkliga laguppställningar, hela apparaten av klyschor som ska förklara hur svenska landslaget ska vinna (genom att se sig som vinnare, typ).

Hamrén sitter emellertid säkrare än någonsin trots utebliven VM-plats. Detta firade han igår genom att ta ut ännu en problematisk spelare till landslaget, Miiko Albornoz, som avtjänar en villkorlig dom för sexuellt utnyttjande av minderårig. Redan tidigare har Hamrén visat sällsynt dåligt omdöme genom att på ett avsiktligt(?) provocerande sätt byta in misshandelsdömde Alexander Gerndt för spel i slutminuterna.

Vad har dessa domar med fotboll att göra, kanske någon frågar sig? Eller med kultur?

Att idrotten är en del av samhället kan ingen förneka. Landslagsidrotten naturligtvis ännu mer så, eftersom den hänger samman med idén om nationen själv. Det är innebörden i att ha ett landslag: det har ett symbolvärde som är större än ett vanligt klubblags värde.

Nationella symboler är en kulturfråga. Varje man eller kvinna som drar på sig en landslagströja representerar i någon mening alla som bor i ett land. När Erik Hamrén tar ut dessa två till landslagstruppen – fegt lutande sig på Svenska fotbollsförbundets beslut att göra dem uttagningsbara – tar han dessa mäns handlingar med in i idén om vad en nation kan vara.

Albornoz avtjänar fortfarande sitt villkorliga straff. Men även om man kan fråga sig var gränsen går för Hamrén, är ändå det värsta den märkliga diskurs som utvecklas kring både hans och Gerndts landslagsspel. De är båda dömda förövare, men beskrivs som män med lite dåliga erfarenheter. De har liksom bara varit med om hemska händelser som de har mått dåligt av. Detta fria svävande i en rymd där en del människor har oturen att begå övergrepp, andra oturen att drabbas av dem, är faktiskt snudd på utopisk.

Kanske är Hamrén en paradoxal produkt av myten om det jämställda och jämlika Sverige. Det är onekligen en bitter ironi att nån sorts träningsmatcher troligen ska spelas på en plats där kvinnors rättigheter inte står högst på dagordningen. Turen går till Förenade Arabemiraten. Kanske kan grabbarna byta tröjor efteråt?