I dag höll Fredrik Reinfeldt sitt jultal på Skansen, ett tal som handlade om två saker: brott, och straff.

I likhet med talet för två år sedan släpper Reinfeldt i jultid fram sin inre feminist. Då var det kvinnojourerna som skulle få mer resurser, denna gång är det traffickingoffren som är i fokus. Föga förvånande var det skärpning av sexköpslagen samt strängare straff som presenterades som lösningen.

Att moderaterna var emot sexköpslagen då men verkar tycka att den är bra nu, var inget som fick statsministern att med ödmjukhet säga något i stil med ”vi hade fel”. Nåja, varför haka upp sig på detta? Det riktigt roliga med talet var ju annars den passionerade närläsningen som utförts av deckare skrivna av Roslund & Hellström.

Deckare kan, precis som andra kulturprodukter som film och poesi, säga något om verkligheten. De kan vidga vyer, berätta om samhället på ett sätt som andra texter inte kan. Den som läser deckare riskerar troligen att fastna i misantropi och kronisk misstänksamhet, och någon gång i framtiden får någon nu ännu ej född litteratursociolog reda ut vad deckarvurmen runt sekelskiftet 2000 egentligen betydde. Varför den uppstod, och vad den ledde till.

För konstnärliga verk är inte bara speglar, utan formar också indirekt samhället. Ett formande som genom konst- och litteraturhistoria förstås sett olika ut men alltid, törs jag ändå påstå, funnits där.

När Reinfeldt viftar med en serie deckare och därifrån tar sig vidare till människohandelns fasor samt gängbrottslighetens verklighet, är det samtidigt både ganska upplyftande och lite fånigt.

Han läser böcker. Bra.

Han tycks tro att allt som står i dem stämmer exakt med hur verkligheten ser ut. Mindre bra.

Dessa böcker förmedlar en fiktionaliserad version av extrem brottslig verksamhet, de betonar våld (blir mer spännande) och framför allt bygger de upp en längtan efter katharsis, efter det renande som i deckarform bara kan betyda en sak: straff. Alla deckarläsare fås att längta efter rättvisan, straffet. Ordningen.

Det är också det Reinfeldt längtar efter, för hårdare straff är det som ska lösa trafficking-problemet.

”Vi måste få flickorna att erkänna” råkar han säga i en freudian slip som man kanske inte ska övertolka, men som ändå säger något om en syn på människohandel i total avsaknad av maktperspektiv. Om bara flickorna kunde skärpa sig och vittna så skulle allt lösas. De sexköpande männen blir aldrig lika tydliga.

Jag kommer inte just nu på någon deckare som skildrar dessa män från insidan. Men den som gör det kan väl tipsa statsministern.